46

46

Jag dröjer mig kvar på jobbet istället för att åka hem. Jag vill undvika John så länge jag kan för jag vet att han är arg efter begravningen. Hans ögon var helt svarta när han puttade ut mig ur kyrkan. 

Men till slut måste jag ta mig hemåt och jag tittar en extra gång på mobilen för att se om John skrivit något. Jag skrev ett sms till honom tidigare och bad om ursäkt för att jag smugit mig till kyrkan men han har inte svarat. Jag hoppas att han mjuknat lite nu och inte är så arg längre. Så länge han inte druckit är det nog ganska lugnt och klockan är inte så mycket så han är nog kvar på jobbet ändå. 

Jag känner mig lite lättare till mods när jag går upp för gången till vår dörr. Jag älskar framsidan med sin fina gräsmatta och trappan upp till dörren. Krukan som jag köpte när vi flyttade in som jag satte på trappan står kvar med en för länge sen död växt i sig och den ser bara sorglig ut där den står. Jag bestämmer mig för att fixa det sen så det blir fint igen, kanske plantera en ljung eller något som klarar sig i kylan. 

Jag trycker ner handtaget till ytterdörren och hoppas att det ska vara låst för då är John inte hemma än men dörren går upp direkt och jag känner klumpen i magen växa. Inne i huset är det helt tyst och jag sätter mina skor fint i skostället och hänger upp jackan som jag lånat av Anna på jobbet eftersom min blev kvar i kyrkan. Jag ser John komma upp bakom mig i hallspegeln och han tar tag i mitt hår bakifrån och drar mitt huvud bakåt. Hans ögon är svarta, kolsvarta och rynkan i pannan är djup.

 Jag måste försöka hålla mig lugn så han inte blir för våldsam hinner jag tänka innan John tar ett hårdare tag om mitt hår och dunkar in mitt huvud i hallspegeln så hårt att mina ben viker sig och jag hamnar på hallgolvet med glasskärvor runt mig. Jag tar handen för pannan och det rinner blod ner från handen. Jag känner mig så chockad och vågar inte röra mig. Vad fan gör han, är han inte klok? Jag känner ilskan bubbla upp inom mig mer än någon gång tidigare. Han kan för fan inte misshandla mig så här. Jag har ju inte gjort nåt egentligen. Jag känner hur jag är på väg att gå på honom och få ut min ilska på honom tillbaka. Jag borde fan ta nåt och slå honom hårt i huvudet. Han har tappat förståndet. Men jag är orolig att han då blir ännu argare så jag sväljer min ilska och bara blundar.

– Du är precis som min syster. Du tror att du kan göra som du vill, va? Väser han fram mellan tänderna.

Han sparkar mig på benet och går iväg. Jag sitter kvar en stund för att vara säker på att han är klar. Mitt hjärta bultar och jag är andfådd så arg jag är. Jag reser mig och går in i den  lilla toaletten vid hallen och börjar tvätta av blodet i pannan. Det är inget djupt sår som tur är men det tar tid att få det att sluta blöda. Jag sätter mig på toalettsitsen och trycker papper mot såret. Jag känner mig helt matt och ledsen. Det dunkar i huvudet och jag blir lite rädd, tänk om jag måste in till sjukhuset. Vad ska jag då säga till dom när dom frågar vad som hänt? 

Jo, jag gick på min sambos mammas begravning trots att han inte ville ha mig där. Det hör ju jag själv hur det låter. Det är inte rätt detta som händer, det är inte rätt det som John gör.

Jag tar fram min mobil och skriver till Helene. Jag vill veta hur det var på begravningen och kolla hur hon mår. Hon svarar nästan direkt och skriver att det gått bra och att hon gärna tar lunch imorgon med mig så kan hon berätta mer. Hon undrar också hur jag mår och om det är lugnt med John.

Jag läser hennes sms flera gånger innan jag bestämmer mig för att ljuga och säga att allt är bra. Rädd att hon ska ställa till nåt nu mitt i allt detta då skulle det bara bli värre. Jag tittar mig i spegeln igen och det har slutat blöda men det är ett tydligt jack i pannan så jag kan nog inte träffa någon på ett tag. Om jag inte kommer på någon riktigt bra lögn om vad som hänt. Det har varit tyst utanför så jag gissar att han sitter i vardagsrummet eller gått upp i sovrummet. Jag går ut i köket och letar fram plåster och plåstrar om såret, det krävdes tre plåster bredvid varandra för att täcka. Huvudet dunkar fortfarande så jag är ändå orolig för att något är fel. Jag tar en soppåse och börjar plocka upp glasskärvorna från golvet när jag känner att John tittar på mig men jag vill inte titta upp på honom.

– Ja där ser du säger han lugnt.

Jag tittar upp och ser att han står i dörröppningen mellan vardagsrummet och hallen med ett glas whisky i handen och bara tittar på mig. Jag vet inte vad jag ska svara på det. Jag känner den där ilskan bubbla upp i mig igen men det är inte läge att släppa ut den nu heller. 

– Du måste sluta göra mig arg, fattar du inte det? Tror du att jag vill göra så här mot dig? Va!!

Ilskan har bubblat upp i halsen på mig och är på väg ut. Han är sjuk i huvudet som står och säger att det är mitt fel. Det är ju inte mitt fel att han gör så här. Folk bråkar utan att skada varandra. Jag mår illa av allt och vill bara komma ifrån honom. Jag skyndar mig att städa upp på golvet och när jag tar fram dammsugaren går han äntligen och sätter sig igen.

Jag kan inte sluta tänka på hur hans röst varit nu, lugn och saklig och kall. Han verkar ju vara psykopat som kan skada mig så här och sen bara kallt se på när jag blöder och skylla på mig. 

Jag får inte ihop det i mitt huvud att min snälla omtänksamma John som alltid är kärleksfull och beskyddande blir så här. Det är som två helt olika personer, som om det är en främling i huset.

Kommentarer är stängda.