43

43

Nu har livet svängt så där tvärt igen så jag blivit åksjuk och illamående. Allt som hänt sista dagarna bara snurrar i huvudet på mig och jag kan inte se något logiskt i det. Jag sitter med mobilen i handen och försöker bestämma mig för om jag ska ringa Helene eller inte. En del av mig vill ringa och bara berätta allt som hänt sista tiden och bara ta emot hennes tröst medan en del av mig inte orkar berätta för jag orkar inte höra förmaningar och lösningar. Jag vill bara ha tröst, pausa alla beslut och bara vara ledsen.

Det varma badet gav bara ett ögonblick av avslappning och paus från verkligheten. John har fortfarande inte kommit hem och klockan börjar bli mycket. Jag tycker det är skönt att han inte är hemma just nu för jag hade haft svårt att låtsas vara som vanligt vilket han ofta tycker vi ska göra. Samtidigt hade jag velat att han kom hem och allt var som vanligt. Åh, jag blir helt vimmelkantig av alla motsägelsefulla känslor.

Jag skulle svarat Anna om den där resan vi skulle göra, hon hade hittat ett perfekt paket med flyg och hotell och sms-ade och frågade och jag har inte svarat. Jag tar upp meddelandet och ser att det var igår kväll. Jag får dåligt samvete som bara ignorerat henne. Hon har ju ingen aning om vad jag varit i för kaos. Undrar om hon tror att jag inte vill åka och att det är därför som hon inte ringt upp mig när hon inte fick svar? Ibland går jag runt och tror att det bara är jag som är osäker ibland och har dåligt självförtroende men jag har börjat förstå att det är fler som är som jag men Anna är inte en av de jag trott det om. Jag svarar henne snabbt att jag ringer imorgon och ursäktar mig och skriver att jag har haft fullt upp i helgen. Det är ju på sätt och vis inte en lögn.

Jag börjar skriva ett sms till Helene också men raderar hela tiden det jag skrivit. Inget känns rätt att skriva och jag blir osäker. Ett ögonblick tänker jag att jag ska ringa men är rädd att John kommer hem mitt i samtalet det hade blivit katastrof om han kom på att vi pratade i telefon.

Jag lägger mig i sängen och stirrar upp i taket. Jag har lagt mobilen på magen i väntan på att världens veligaste person ska bestämma sig om hon ska skriva till Helene eller inte.

Ljuset från gatlyktorna utanför skapar mönster i taket som nästan dansar fram över den vita ytan. Det skapar vissa mönster och jag försöker fantisera ihop bilder så som jag gör med molnen på himmelen. Men det här skuggorna ser lite spetsiga och arga ut nästan, inte så där runda och mjuka som molnfigurer är.

Jag minns en gång när jag var liten, åtta nio år tror jag, och vår kanin som jag fått i present hade dött och jag var säker på att jag skulle sörja ihjäl mig. Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag hade gråtit så mycket att jag borde vara tom på allt flytande i kroppen. Jag gick ut och la mig på gräset trots att det var lite kallt ute. Mamma kom ut med en filt och lite varm choklad och la sig bredvid mig och vi tittade upp på himmelen tillsammans. Det fanns dock inga sådana bra moln den dagen utan himmelen var en enda röra av grå sörja såg det ut som. Men det var så skönt att ligga där med mamma bredvid mig och bara vara ledsen. Nu inbillar jag mig att mamma ligger bredvid mig i sängen och tar min hand som hon gjorde den gången.

Jag minns att hon sa att saker som känns oöverkomliga aldrig var det man behövde bara ge det tid och ha tålamod. Man får vara ledsen färdigt sen känns det bättre. Hon sa att döden är en del av livet som vi behöver bli vän med. Min kloka mamma som jag älskar så, var fan är du nu när jag verkligen behöver dig? Skulle hon verkligen säga samma sak nu om John och allt det som är jobbigt? Att jag bara behöver vara ledsen färdigt och ha tålamod. Nej, jag vet inte detta är inte en död kanin, detta är mitt liv.

Jag rycker till av plinget i telefonen och vill inte titta på den. Jag vill vara kvar i minnena av mamma men sen kommer jag på att det kan vara Anna. Men nej, det är Helene som skrivit, hon måste vara tankeläsare den kvinnan.

Hon skriver att John varit hos henne och varit rejält arg. En granne till henne hade tydligen kommit över för hon var orolig då hon hörde skrik. Så John hade  gått på hårt och skrikit på Helene. Men det hon ville veta var om jag var ok och om han slagit mig nu när han visste att vi hade pratat med varandra. Hon skriver att jag måste svara annars ringer hon polisen som får kolla att inget hänt.

Jag funderar några sekunder på hur skönt det hade varit att inte svara och låta polisen komma och sen berätta allt som hänt och bara få ett slut på det. Då skulle ju John inte vilja ha mig sen tänker jag så då hade jag automatiskt blivit fri men han skulle bli så arg ju.

Och vill jag bli fri från honom? Är det vad jag kommit fram till eller nej, jag har inte kommit fram till något alls. Jag kommer inte ta något val just nu det får livet ta åt mig tänker jag. Jag svara snabbt och ljuger för Helene att jag mår bra och att han bara var lite uppretad. Jag skriver också att jag hoppas hon är ok. Tanken slog mig att han kanske hade slagit henne med.

Kommentarer är stängda.