42

42

Jag tittar ut i min trädgård och vädret speglar mitt mående perfekt för det är mulet och grått. Allt är tråkigt, brunt och visset så här års, hela naturen samlar kraft inför våren. Min blick fastnar på krukväxterna i köksfönstret som även de speglar mig perfekt. De är livlösa och hängiga, så där torra och urholkade på allt. Det är bara en sista vilja att hålla sig vid liv som gör att de inte vissnat helt. Jag kan verkligen inte hålla liv i blommor. Jag har försökt med alla möjliga sorter genom åren. Dom som ändå överlever bäst är orkidéer och det är min favorit. Den jag har i fönstret nu har ändå klarat sig sen jag fick den av Anna i inflyttningspresent. Det är en orkidé med vita blommor som har stänk av vinrött på sig. Så otroligt vacker men nu är det mest torra pinnar kvar och längst ut på en av dom pinnarna hänger där en liten blomma kvar. Den andra blomman som står i fönstret är en slags murgröna eller nej så heter den inte, plättar i luften hette den nog och den är faktiskt inte levande alls längre ser jag nu för tittar man noga så är det bara vissna blad kvar på den.

Jag hör rörelse på övervåningen och sen steg i trappan. Jag känner hur mitt hjärta börjar bulta och jag känner mig nästan yr i huvudet. Jag orkar inte mer bråk med John nu. Han brukar aldrig bråka mer efter att han fått ur sig sin ilska. Så om jag bara håller mig lugn så borde det gå bra. 

Han kommer in i köket och börjar rota runt. Jag försöker se upptagen ut men det enda jag kan göra är att titta ut genom fönstret. Jag fundera på att gå upp men jag vet inte vad som kan reta upp honom så jag sitter bara kvar.

Det låter som han fixar smörgåsar och kaffelukten sprider sig i köket och det är något med den som får mig att känna mig lugn. Jag dricker inte kaffe, jag tycker det smakar vidrigt men det luktar fantastiskt gott.

John kommer och sätter sig mitt emot mig vid köksbordet och jag sneglar lite i smyg för att se om hans ansikte är argt eller lugnt.

John ser bara trött ut, riktigt trött faktiskt. Motvilligt känner jag medlidande för honom för han har det ju inte så lätt just nu. Jag blir arg på mig själv för att jag tänker så, det ger ju inte honom rätten att göra mig illa hur jävligt han än mår.

Jag resonerar i mitt huvud om jag ska ta upp hans mammas död nu eller inte. Jag tror inte han skulle bli arg nu men är inte säker på det. Jag blir nästan arg vid tanken på att jag ska behöva tänka mig för vad jag säger. Det är fan inte normalt att inte berätta sådana saker som att ens mamma dött. Ilskan ger mig det lilla modet jag behöver.

– Jag hörde om din mamma, säger jag med så mjuk röst jag kan.

Han tittar upp från tallriken och stirrar trött på mig och sen fortsätter han bara att äta utan att svara. Jag blir frustrerad för jag vet inte hur jag ska få honom att prata om det. Men jag känner mig bestämd och lite modig så jag tar ny sats.

– Jag hörde att det gick lugnt till väga och att hon bara somnade in. Vilken tur att vi hann hälsa på innan. 

– Du! Helene undrar om vi kommer på begravningen? Fortsätter jag i mjuk ton.

Jag ger honom utrymme att fundera och svara men det kommer inget svar och ingen reaktion alls från honom. Hur kan man vara så kall och varför vill han inte dela detta med mig.

Jag känner att jag blir irriterad på honom.

– Vad fan John! Säg något. Du måste väl känna nåt. Din mamma har ju dött. Nu är min röst irriterad och gäll.

Han tittar upp på mig suckar och sen bara går han därifrån. Det är helt omöjligt för mig att få honom att prata om det. Jag vet inte om jag vågar pressa på ännu mer nu eller om jag bara ska släppa det och försöka igen en annan dag.

Han dyker upp i köksdörren med skor och jacka på sig, redo att ge sig iväg.

– Jag ska inte gå på någon jävla begravning. Den kärringen förtjänar inte mitt sällskap. Jag vill inte höra ett ord till om detta. Förstår du?

Hans blick är iskall och jag förstår att det är lönlöst att fortsätta. Han kommer inte ge mig sig och jag får bara acceptera det. Jag är övertygad om att han hade behövt begravningen som ett slags avslut men detta rår jag inte på.

Dörren smäller igen efter honom och allt blir stilla och tyst. Luften går att andas igen och jag känner mig lättad över att han åkt hemifrån. Jag vet dock inte vart han åkte eller hur länge han är borta men just nu bryr jag mig inte om det. Jag behöver bara ha det lite lugnt och stillsamt ett tag och hitta mig själv igen.

Jag går upp och tappar upp mig ett varmt bad och lyxar till och med till det med att tända ljusen som vi har i en sån där ljusstake som står på golvet i hörnet. Den har vi faktiskt aldrig tänt än, det var John som köpte den och tyckte det skulle vara romantiskt men det har inte varit ett bra tillfälle än.

När jag kryper ner och det varma vattnet omsluter min kropp känns allt så lätt för ett ögonblick. Jag kommer på att det nog var längesen jag slappnade av så här på riktigt. Det har varit så mycket hela tiden.

Kommentarer är stängda.