41

41

Jag känner mig nervös när jag går in i hallen. Ovanligt att bli det i sitt eget hus men jag är osäker på hur John är. Jag hänger upp min jacka och sätter skorna på plats i skostället så som jag vet att han vill ha det. Jag vill inte riskera att göra honom arg igen. Jag ropar upp mot trappan för att han ska veta att jag kommit hem men inget svar. Jag går in i vardagsrummet och det är tomt så jag undrar var han är. Jag är precis på väg ut i köket när jag känner Johns händer runt min hals. Han har smugit upp bakom mig och nu håller han så hårt runt min hals att jag knappt får luft. Jag försöker ta mig loss men han är så stark så jag måste sparka honom på benen innan han släpper taget.

– Vad fan gör du!  väser jag fram.

– Jag? Vad fan jag gör, vad gör du, skriker han tillbaka.

Jag förstår ingenting av vad som händer. Vad är han nu arg på? Jag tar mig på halsen som för att känna att inget är skadat men det vet jag ju att det inte är men det ömmar i skinnet och gör ont i halsen. Jag känner att jag inte kan hålla tillbaka tårarna fast jag försöker, dom bara väller fram. Jag känner mig så liten och ledsen.

– Var fan har du varit skriker han.

– Va, svara mig fortsätter han med en ännu hotfullare ton.

Han går emot mig igen och jag backar ut mot köket och i en kort sekund tänker jag att jag ska ta en kniv för att kunna försvara mig ifall han gör nåt mer men släpper tanken direkt då jag fattar att han kommer ta den ifrån mig hur lätt som helst.

– Säg nu vem fan du träffat. Vem är han?

– Ingen, jag träffade ingen. John på riktigt jag träffade ingen. Jag gick bara runt på stan lite.

– Så fan heller! Säg vem han är. Jag ska döda den jäveln.

Jag får nästan panik för jag vet inte vad jag ska göra eller säga. Den här situationen har jag inte varit med om med John tidigare. Jag visste att han var svartsjuk men han har aldrig gått på mig så här. Jag vet inte om jag kan lugna honom igen eller övertyga honom på något vis att jag inte träffat någon. Undrar om han skulle bli mindre arg om jag berättade att jag träffat Helen.

– Jag stötte på Helene på stan, viskar jag fram.

När jag hör min egen svaga röst så inser jag att jag inte är så tuff alls. Jag skulle inte klara av att göra motstånd mot honom, inte tillräckligt iallafall.

Han kommer upp mot mig och är så nära med ansiktet att jag kan känna hans andedräkt. Jag håller andan i hopp om att han bara ska backa och gå iväg.

– Vem träffade du sa du? Orden väser han fram rakt i ansiktet.

– Helene!

– Jag har ju sagt att du inte ska träffa den jävla horan. Hon bara ljuger och ställer till det. Fattar du Jessie. Du får inte träffa henne mer.

Han backar några steg och stirrar mig argt och bestämt i ögonen som en förälder som uppfostrar sin tonåring nästan. Och jag känner hur jag skäms och ångrar mig att jag sa något. Han kan verkligen få mig att känna det som att jag gjort fel fast jag inte gjort fel alls.

– Jag ska fan lära dig att lyda. Jag är så trött på att du hela tiden tvingar mig att bli arg. Vad fan är det för fel på er kvinnor?

Han kommer mot mig och föser ut mig mot köket och tvingar ner mig på köksbordet genom att tvinga upp min högra arm mot min rygg. Jag kan inget annat än att bara luta mig fram. Det känns som armen ska gå av. Jag försöker göra motstånd men då hårdnar bara hans grepp. Han sliter av mig kläderna med hans fria hand. Smärtan känns som knivblad när han tvingar sig in i mig. Jag känner mig förnedrad och liten. Han verkar vara i en annan värld än mig för han bara fortsätter kall och hänsynslös.

– Snälla sluta, det gör ont. John snälla. Försöker jag i så bedjande ton jag kan.

– Håll käften, du ska fan lära dig att lyda.

När han är klar så drar han upp sina byxor sen tar han tag i mitt hår och vrider mitt huvud så jag måste titta på honom.

– Har du fattat nu? Det är ditt jävla fel att jag måste bli så arg.

– Vad säger man då, fortsätter han

– Förlåt viskar jag fram

Det var det enda jag kunde komma på och hoppas att det räcker. Han släpper mig och går iväg. Jag andas ut och tar på mig mina kläder. Jag glider ner på en av köksstolarna och låter tårarna välla fram. Jag har aldrig känt mig så förnedrad tidigare. Han blir ju djävulen själv och tappar alla gränser. Jag är så besviken på mig själv som låter honom göra så här mot mig. Varför är jag så mesig och svag? Och var är min John, min snälla John?

Kommentarer är stängda.