40

40

När jag vaknar ligger John och snarkar bredvid mig och han stinker gammal whisky. Jag äcklas av honom där han ligger och sover helt obekymrad och utan dåligt samvete för vad han gjort. Han bara går på och sen är det glömt sekunden efter. Jag smyger ner i köket för att undvika att väcka honom. Jag sätter mig vid köksbordet med mitt te och knäckebröd. Jag är rejält hungrig känner jag, det blev ju aldrig någon mat igår. Nu står grytorna bara där på diskbänken med halvlagad mat i och påminner mig om vår fredagskväll som inte alls blev som jag hade hoppats.

Nu har jag en lördag framför mig som skulle kunnat vara mysigt med lunch ute någonstans med John men inte den här lördagen. Jag klara knappt av att vara hemma känns det som så jag bestämmer mig för att ge mig iväg men jag vet inte vart.

Jag irrar mest runt på stan. Jag satte mig på ett fik och försöka njuta men det gick inte. Det snurrar i huvudet av tankar om vad jag ska göra. Jag måste bestämma mig om jag ska ge upp det här och lyssna på Helene eller försöka prata med John igen.

Min telefon surrar i väskan och jag funderar på att strunta i att svara för det är nog John men när jag tar upp mobilen ser jag att det är Helene. Konstigt, kände hon på sig att jag mår dåligt och behöver henne?

Jag svara och hon låter trött.

– Har du pratat med John om begravningen?

– Nej, jag vågade inte säga att jag pratat med dig och han har inte sagt att er mamma gått bort till mig så han vet ju inte att jag vet om det.

– Hmm, vad konstigt, varför berättar han inte det? Men hur mår du då?

– Ja jo, jag mår bra, ljuger jag.

– Själv då, hur känns det nu med allt?

– Jo, men ganska bra ändå. Men du var är du nu, vill du ses?

– Jag är i stan så vi kan ses på vårt lunchställe om du vill.

– Perfekt.

Känslan när jag lägger på är dubbel för jag vet inte om jag kan ljuga för Helene när vi ses. Hon ser nog på mig att något inte är bra. Men skönt att träffa henne ändå och stötta henne lite i det hon är mitt i.

När Helene kommer gåendes mot caféet så ser hon så liten och trött ut. Det här med hennes mammas död har nog tagit hårt på henne. Jag bestämmer mig direkt för att inte belasta henne med något av mina problem.

Men när vi kramats backar hon bak och tittar på min mage och sen upp på mig. Och då kommer jag ihåg att vi inte pratat efter missfallet.

– Är det John, säger hon i arg ton

– Nej, jag fick ett vanligt missfall.

Hon kramar om mig igen och jag känner verkligen hennes medkänsla och ångrar mig att jag inte ringde henne när det hände för den trösten hade jag behövt då. Det är konstigt att hon fått så mycket mjukhet och medkänsla med sig i livet ändå trots barndomen. När John mår bra är han ju också så fin och mjuk. Man tänker med en så svår uppväxt så kommer man fattas de sidorna i livet. Men det är kanske så att det tar fram just dom sidorna.

Helene berättar om allt runt begravningen och hur svårt hon haft att tömma mammans rum på hemmet. Hon hade fastnat i några fotoalbum med bilder från deras barndom och det hade tydligen gripit tag i henne rejält. Jag blir ändå lite förvånad över att hon pratar om båda sina föräldrar med kärlek i rösten även då man hör hat eller bitterhet eller vad det nu är så finns det ändå kärlek. Hur illa föräldrar än gör sina barn så älskar man de ändå på något vis verkar det som. Jag drar parallellen till mig och John och jag älskar honom ändå trots att han gör mig illa. Och vi har inte alls samma band eller ett långt liv ihop. Det är konstigt det här med kärlek och jag har aldrig riktigt förstått mig på det, än mindre nu. Jag vet att jag förmodligen borde lämna John men jag älskar honom så mycket. Det är svårt att förklara. Ännu svårare har jag att förstå hur man kan säga göra någon du älskar illa. Älskar man verkligen personen då?

– Jag måste vidare igen, Jessie. Men försök att prata med John, säg att du sprang på mig på stan eller något om han inte säger något själv.

– Ja jag ska göra det.

– Vi ses på begravningen.

Efter en snabb kram är Helene borta och här står jag nu ensam igen i min ångest och måste nog ta mig hem helt enkelt. Jag kan inte undvika det hela dagen. Jag tittar på min mobil och där är ett missat samtal från John och ett sms där han undrar var jag är och ett hjärta. Jag hatar när han låtsas som inget har hänt men just nu blev jag ändå lättad för då är han på bättre humör så jag kan nog testa att prata med honom om hans mamma.

Kommentarer är stängda.