4

4

Jag väcks med ett ryck av att dörren slår igen. Jag hade somnat där i fåtöljen med min bok. Jag hör hur John tar av sig sin jacka och sina skor och jag väntar förväntansfullt på att han ska komma in till mig i vardagsrummet. Jag har längtat  efter honom och känner mig så glad och hoppfull. Jag hade tänkt laga den där pastan med kyckling som han tycker så mycket om och sen tänkte jag försöka prata med honom om det som hände i Paris. Vi måste ju reda ut saker och ting. Jag hatar denna konstiga stämning mellan oss. Jag hör honom gå in i badrummet och duscha, fortfarande utan att ens säga hej till mig. Det knyter sig i magen på mig och luften i lägenheten känns så där tjock igen, syrefattig. Jag går ut på balkongen och tittar ner på gatan. Jag vet inte vad det är som gör att jag tycker det är så rogivande att titta på folk. Alla är liksom på väg någonstans, till någon eller från någon eller något. Vissa går snabbt och bestämt utan att egentligen se något av allt runt omkring. Andra går lite långsammare och tittar i skyltfönster och verkar inte ha så bråttom. Jag är en riktig dagdrömmare och brukar sitta och fantisera om vart de är på väg eller vart de varit. Jag brukar tänka att det är för att jag inte har så spännande liv själv så är jag fascinerad av andras liv som alltid känns mer spännande än mitt. Eller så är det bibliotekarien i mig som älskar böcker som gillar att fantisera ihop storys. Hade jag bara kunnat skriva så hade jag nog blivit författarinna. Eller jag kan kanske skriva, det vet jag egentligen inte, men jag skulle ändå aldrig våga låta någon läsa det. Jag är lite försiktig av mig och gillar inte att sticka ut. Men historier har jag många på lager om någon skulle vilja låna. Jag satt och dagdrömde i kyrkan också när jag var liten och följde med mina föräldrar dit. Där var ju ett helt hav av intressanta människor och öden som jag kunde fantisera ihop. Och tänkt så många hemligheter folk hade. Jag hade gärna velat vara en fluga på väggen hemma hos folk för att se hur de levde eller ännu bättre en tankeläsare som kunde läsa vad folk funderade på. Jag brukar undra om alla tänker så mycket som mig eller om  det bara är jag som är knäpp.

Nere på gatan går det förbi en mamma med barnvagn och med ett äldre barn i släptåg som hon försöker locka med sig fast utan större framgång. Barnet  är väldigt fokuserad av att hoppa någon form av hage på stenarna på trottoaren. Mamman stannar tålmodigt upp och väntar in barnet en stund. Lyfter sen upp barnet och pussar på det och ställer hen på en sån där stå bräda som man fäster på vagnen.

Oj, en sån där mamma vill jag bli, en tålmodig och kärleksfull mamma som inte stressar runt hela tiden utan som tar sig tid för barnen.

– Jag åt på vägen hem, mumlar John från köket.

 Suck han är verkligen inte på gott humör idag. Det där samtalet som jag ville ha är det inte alls läge att ta nu. Ok, svarar jag

– Jag hade tänkt göra den där goda pastan som du tycker så mycket om, men det kan vi ju ha imorgon, försöker jag säga i så mjuk ton jag bara förmår.

Det kom inget svar från John utan jag hör bara hur han med en jättesuck sätter sig vid köksbordet.

Jag går ut till köket och fixar mig lite te och några knäckebröd, det fick bli min middag idag. Jag sneglar på John som sitter vid köksbordet med sin laptop och verkar helt inne i sitt. Han ser arg och irriterad ut så jag väljer att inte säga något. Vad är det som hänt med honom? Är det jobbet som pressar honom eller är det något annat. Jag vill bara fråga eller krama om honom men vill inte göra honom mer arg.

Så hade jag aldrig tänkt innan Paris. Jag hade aldrig tvekat att bara gå fram och putta bak stolen och sätta mig i hans knä. Han hade släppt allt han hade och kramat om mig. Johns kramar var så varma och trygga. Han omfamnade liksom hela mig så jag bara kunde sjukna in i famnen, som ett barn nästan. 

Jag vaknade till när John lade sig och sneglade på klockan som visade halv fyra. Jag ligger och hoppas på att han ska krypa nära och hålla om mig men det verkar han inte vilja. Jag vänder mig mot honom och han luktar whisky. Har han druckit? Det gör han aldrig på vardagar, ja inte ofta på helgerna heller. 

När väckarklockan ringer tar det mig några sekunder innan jag kommer på varför jag har en sån jobbig känsla i magen. Men sen minns jag gårdagen. Jag vänder mig om och Johns sänghalva är tom och på kudden ligger det en lapp från John. Jag blir sen ikväll så vänta inte uppe.

Kommentarer är stängda.