39

39

John kommer ut i köket och hans energi känns i hela rummet, den där hatiska bittra energin. Han går rastlöst omkring i köket bara, går och lyfter på grytlocken och suckar och tillslut sätter han sig vid köksbordet mittemot mig. Jag blir nervös av hans sätt så jag vet inte vad jag ska säga utan fortsätter med posten och låtsas läsa på en reklamlapp.

– Fan vad tråkigt liv vi har, du Jessie. Tycker du inte?

– Nej, svara jag försiktigt.

– Det förstår jag att du inte märker av för det är du som är tråkig.

Han lutar sig fram och säger rakt i ansiktet på mig

– Skittråkig

Jag känner hur tårarna bränner innanför ögonlocken men jag gör allt för att inte släppa ut dom. Det är precis det han vill ha så jag kämpar emot. Varför blir han så här mot mig, jag förstår inte. Detta är något jag ofta har funderat på i vårt liv ifall han tycker jag är tråkig så det tar tag i mig på djupet och det vet han nog om. Han vill få igång ett bråk det förstår jag men jag ska göra allt för att det inte blir något.

– Har du aldrig tänkt på att jag kommer lämna dig om du är tråkig. Vill man behålla sin man får man anstränga sig lite förstår du. Du gör dig aldrig fin för mig heller och sex vill du aldrig ha.

– Men John jag har precis haft missfall. Försöker jag i mjuk ton i hopp om att få honom att bli vanlig.

– Mmm alltid någon ursäkt. Men nu är det ju längesen du hade missfallet eller hur, säger han med överlägsen röst.

Han reser sig snabbt och kommer runt bordet och sliter upp mig ur stolen och börjar dra i mina byxor. Jag gör först motstånd men känner hans hårda grepp om min arm och inser att det är lönlöst.

Jag låter honom dra ner byxorna och göra sitt. Jag ligger över posten på köksbordet och kämpar emot tårarna som jag vägrar visa. Det gör så ont och jag hoppas bara att det ska gå fort. När John är klar så drar han upp sina byxor och går ut i vardagsrummet.

Jag drar sakta upp mina byxor, tar grytorna från spisen och går upp i sovrummet.

Det värker och bränner i underlivet och väl inne i badrummet släpper jag ut tårarna. Jag skakar så mycket jag gråter. Varför blir han så elak och kall? När jag fick missfall var han så snäll och omtänksam. Det är som om han är två helt olika personer. Jag kan inte leva med den här John, den elaka och kalla. Jag tittar på min arm och där är tydliga märken efter hans hand. Jag tror inte han förstår hur stark han är. Jag sitter på golvet i badrummet och tårarna börjar avta lite. Jag har min telefon i handen och har tagit fram Helenes nummer. Jag tvekar om jag ska ringa henne, hon hade hämtat mig direkt tror jag. Jag blir så irriterad att hon har rätt, det stämmer nog att John alltid kommer ha såna här perioder kanske.

Eller så tar det slut nu när mamman är död också för då är det nog inte mer saker som får honom ur kurs.

Men om John går på begravningen och träffar både Helene och sin bror då vågar jag nog inte vara hemma dagarna efter. Jag kan tänka mig att det kan sätta igång John rejält.

Jag borde snabba på den där resan med Anna så vi är borta just runt begravningen det hade varit perfekt.

Jag hör Johns steg i trappan och hur han letar runt i sovrummet efter något. Jag är så tacksam att jag sitter inlåst i badrummet. Mitt hjärta slår hårt och jag kommer på mig själv att försöka hålla andan för att han inte ska höra mig. Löjligt egentligen för han vet nog att jag är där inne. Jag vill inte att han kommer åt mig mer idag.

Jag andas inte ut förrän han gått ner igen och jag hör ytterdörren slå igen. Han är väl inte korkad nog att köra bil efter all den whiskyn han druckit.

Nja just nu orkar jag inte bry mig om det faktiskt jag är bara glad att jag slipper honom.

Jag får plötsligt en sån där minnesbild från barndomen som varit gömd tidigare. En bild av när jag gömmer mig på mitt rum den här gången i garderoben bakom alla hängande kläder och när dörren öppnades till rummet slutade jag andas för att inte bli hittad. Jag minns känslan av skräck som kändes i hela kroppen och jag kunde nästan lukta pappas whiskyandedräkt in i garderoben.

Det här är något jag förträngt länge men nu minns jag verkligen rädslan över att pappa skulle hitta mig. Jag minns nu att han drack väldigt ofta och väldigt mycket och jag hatade att han blev någon helt annan då. Jag minns också hur arg han kunde vara och att jag aldrig förstod varför. Jag minns mammas tysta gråt i köket. Så mycket saker som jag på något sätt förträngt under så många år. Min bror har rätt, min bild av vår barndom har inte varit rätt. Jag har haft en drömbild av den barndom jag skulle vilja ha men det är inte den jag haft.

Kommentarer är stängda.