38

38

– Jessie, vad tänker du på?

– Va, nej inget.

– Mår du bra, Jessie jag är orolig för dig.

– Jaja det är lugnt. Jag är trött bara.

Anna och jag sitter och planerar en resa som vi vill göra och vi kan inte bestämma oss om vi vill ha med männen eller inte. Vi har en längtan efter att bara resa iväg och äta gott och läsa böcker liksom och så blir det inte om männen är med. Jag hade verkligen mått bra av några dagar med Anna i Frankrike eller Italien och bara få vara lite utan vardag och krav och annat som påminner om jobbiga saker.

– Men du, vi åker själva du och jag. Tänk dig du och jag i Frankrike, vi kan bara fika dricka vin och njuta.

– Ja, det hade varit skönt.

– Kolla du upp när vi kan vara lediga båda två det räcker med en långhelg ju?

Jag funderar lite på vad John ska säga, jag är osäker på om han tycker det är ok att jag reser iväg själv. Men det borde väl inte vara några problem egentligen men ibland känns han lite svartsjuk. Jag känner mig alltid lite rädd att ta upp saker som han kan reagera på för vill inte ha några problem hemma nu när allt är lugnt. Anna verkar inte ha någon tanke på att fråga sin man, det är nog inget konstigt.

Anna har stöttat mig så mycket efter missfallet så det känns skönt att få åka iväg med henne.

Hon berättade för mig att även hon haft många missfall och att de gett upp tanken på barn för hon inte orkar gå igenom det mer. Så vi är ganska lika ändå hon och jag och de verkar inte vilja adoptera utan de bara accepterar att deras liv är barnlöst och så gör de en massa annat kul i stället. De är mycket ute och vandrar och sen spelar de golf så de verkar ha sina saker som fyller tomrummet.

Lisa kommer in i fikarummet och det hugger tag i mitt hjärta varje gång jag ser henne för hon är höggravid och ser så lycklig ut. Anna ser det och reser sig snabbt och får med mig i farten ut. Det är svårt att undvika henne på jobbet men jag utsätter mig så lite som möjligt för henne. Men jag ser gravida överallt på stan också, jag har nog aldrig sett så många gravida tidigare. De finns överallt nu när jag fått missfall. Och barnvagnar, oj så många barnvagnar jag ser. Det är så plågsamt att se och jag blir så avundsjuk, undrar om jag alltid kommer känna så eller om det kommer gå över. Just nu känns det som jag alltid kommer må och känna så här men kuratorn säger att det kommer bli bättre och hon pratar till och med om att jag kan försöka bli gravid igen sen när jag mår bättre men det kommer jag inte försöka mig på igen.

På väg hem från jobbet springer jag på Helene och jag stannar motvilligt och pratar med henne. Hon berättar att deras mamma gått bort och jag får en chock.

– Visste du inte det, frågar Helene

– Nej, men John vet kanske inte det heller.

– Jo, jag ringde honom och berättade det.

– Jaha, vad konstigt att han inte sagt något.

– Det är begravning nästa vecka, hoppas ni kommer Jessie säger Helene mjukt som om hon verkligen behöver oss där.

– Jag ska prata med John, men så klart kommer vi på begravningen.

– Vad bra, vi hörs av då, säger hon och försvinner stressad iväg.

Så glad att Helene hade så bråttom för jag vill inte prata med henne om missfallet. Jag orkar inte anförtro mig henne mer saker nu, hon vill bara sätta dit John på alla sätt hon kan.

Men varför har John inte sagt något om det. Han är så konstig ibland med sånt. Det är ju ändå hans mamma som vi var och hälsade på ganska nyligen. Det är väl klart att det känns när ens mamma dör oavsett vad man tyckte om henne eller.

Jag kan inte släppa besvikelsen över att han inte anförtror mig sånt här. Och hur ska jag nu ta upp detta utan att han blir arg då. Jag måste vara försiktig när jag tar upp det och inte låta anklagande.

Nej, men herregud hur ska jag ta upp detta med honom utan at han får veta att jag träffat Helene? Fan det går ju inte, jag kan inte fått veta det på något annat sätt ju.

Jag får försöka luska ut det på något annat sätt från honom.

När jag kommer hem ser jag att bilen står på garageuppfarten. Är John redan hemma? Han brukar aldrig komma hem så tidigt.

Redan i hallen kan jag känna av energin i huset. John mår nog inte så bra.

Jag säger hej men får inget svar men när jag kommer in i vardagsrummet sitter han i soffan med en stor whisky i handen.

– Hej älskling, försöker jag i min mjukaste ton. Du är hemma tidigt!

– Ja, får man inte det då, snäser han till svar.

– Jo så klart du får. Men har det hänt något?

Jag sätter mig i soffan bredvid honom och lägger min hand på hans arm i hopp om att få honom lite mjukare. Men han är väldigt kall och konstig.

– Nej det har inte hänt något, det är fredag så tänkte det var skönt att komma hem tidigare.

– Ok, så det är inget som hänt då?

– Nej allt är bara bra, svara han kallt

Han lutar huvudet bakåt mot soffkudden och jag kan se rynkan i pannan som visserligen är liten men den finns och det knyter sig i magen på mig. Fan denna jävla mamma, det är hon som tar fram den här John. Nu förstår jag varför han varit konstig i veckan och mer distanserad.  Jag vet inte riktigt hur mycket jag kan pressa honom när han är så här. Jag vill så gärna prata om hans mammas död men vågar inte ta upp att jag träffat Helene det skulle nog sluta illa.

Jag går och lagar mat istället och hoppas att allt lugnar sig så vi kan prata senare. Jag vill så gärna att han öppnar sig för mig och berättar och delar med sig av hur han känner nu när hon är borta. Jag vill kunna prata om begravningen. Hans bror och Helen kommer ju vara där så det är något han måste bearbeta innan tror jag för att klara av att vara med på.

Jag funderar på att leta upp ett gott vin till maten eftersom det är fredag men ångrar mig eftersom John redan druckit whisky, hans humör blir aldrig bättre av mer alkohol.

Medan jag väntar på att maten ska bli klar så sätter jag mig och går igenom posten på köksbordet och sneglar ut i vardagsrummet på John som fortfarande sitter i soffan. Jag känner mig orolig för hur den här kvällen kommer sluta och får en tanke om att jag borde åka till Anna. Den John som sitter i soffan är den John som gjort mig så illa tidigare och den John vill jag inte ha här igen.

Kommentarer är stängda.