37

37

Tiden läker alla sår sägs det men det där stämmer ju inte. Jag kommer aldrig bli hel igen efter mina missfall och förlusten av min dröm om en familj. Jag försöker bara leva på som vanligt och förtränga det så att tiden går. Men varje gång det blir lite stilla runt mig så slår det mig som en yxa i huvudet. Det kan vara i kön i affären eller i hissen men värst är det hemma på kvällarna när inget stör. Jag försöker städa och omorganisera och se på tv och lyssna på musik men inget hjälper. Jag kan inte läsa längre för mitt huvud passar på att tänka på det jobbiga istället för att läsa så det slutar alltid med tårar.

Jag var hos en kurator häromdagen för jag kände att jag begravs i min sorg om jag inte får hjälp. John och jag har i stort sätt inte pratat om det alls. Jag tog upp det för någon kväll sedan när jag mådde dåligt i hopp om att vi skulle kunna trösta varandra men han sa bara att det inte var något att älta, det hade hänt och nu är det som det är.

Jag vill inte pressa honom att prata så jag släppte det men jag känner hur vi glider ifrån varandra igen nu.

Typiskt John att man inte ska reda ut något utan bara sopa under mattan och glömma bort. Det är just därför han blir som en tryckkokare som till slut exploderar.

Jag tyckte det var både skönt och jobbigt hos kuratorn för det drog upp mer känslor än jag kunde ta hand om kändes det som. Det är på något sätt skrämmande att säga sakerna högt att sätta ord på det. Jag funderar på om jag ska prata med henne om det som hänt med John och om förra missfallet men jag har inte bestämt mig än. Jag vill först se om hon går att lita på för vill inte ha en till Helen som bara tjatar om at lämna John. Jag vill ha någon som ger mig stöd och bara kan lyssna. Jag vill få ut det från sinnet, från hjärtat så jag kan börja om, tömma ut allt skit och starta nytt.

Jag behöver nya drömmar som jag vill förverkliga, kanske resa mer eller byta jobb. Häromdagen tänkte jag att om jag nu inte ska ha barn så borde jag bli en sådan karriärmänniska som lägger all min tid på jobbet men det är faktiskt omöjligt med mitt nuvarande jobb så då får jag hitta en karriär att gräva ner mig i.

Eller så köper jag ett piano och börjar spela igen och kanske går med i en kör så att fritiden när fullmatad med saker att göra så man slipper komma hem varje kväll och känna tomrummet i livet.

Ja, vi får se vad det blir av det här framöver. Kuratorn sa att det var så tidigt inpå missfallet än så jag skulle ha tålamod. J skulle ge mig själv tid att sörja och inte skynda på processen.

Jag har försökt prata med John om det där att jag vill begrava våra ofödda barn men han bara hånskrattade och sa att det går ju inte, vad skulle vi begrava? Nej, jag vet ju det, men jag vill det ändå.

Jag var inne och köpte två glasänglar i en liten prylbutik på vägen hem idag och tänkte jag skulle begrava de i trädgården. Jag är lite osäker för om vi flyttar så får jag inte med mig dem. Kanske bättre att försöka begrava med mina föräldrar?

Vi hade en katt när jag var liten som dog och jag minns hur ledsen jag var. Jag minns också hur pappa förlöjligade mig och tyckte att det var ju bara en katt och det är inget att vara ledsen över. Men mamma förstod min sorg och jag ville så gärna begrava henne i trädgården men fick inte det. Jag tyckte det var så hemskt att hon inte skulle vara nära mig och jag ville ju kunna gå och prata med henne.

Mamma tog halsbandet som katten alltid haft och så begravde vi det i trädgården och satte en liten sten och jag la blommor där och det kändes så skönt på nå sätt. Jag minns att jag satt där ute och pratade med min katt ibland.

Jag får ett sms att John skulle bli sen hem idag och då bestämmer jag mig för att idag är dagen då jag har begravning. Jag tar mina små glasänglar och hämtar en spade i garaget och går ut i hörnrabatten och hittar ett perfekt ställe att gräva ett litet hål på. Jag lägger försiktigt ner mina glasänglar som fortfarande är inslagna i silkespapperet och sen täcker jag de med jord. Jag får gå runt en stund och leta efter en sten och hittar en som får duga så länge, jag får byta ut den sen. Jag har inga blommor att lägga men det gör inget för då ser John inte att det är en grav här. Jag backar lite och knäpper händerna och ber en liten bön. Jag kan utan tvekan känna att mamma står bredvid mig, jag känner hennes värme på min arm och hennes hand på min axel. Det känns så skönt att ha den här stunden med henne, min älskade mamma. Ta hand om mina barn tills jag kommer säger jag tyst i huvudet till mamma och mina tårar bara forsar ohämmat, det är som en öppen kran och jag står kvar där ute till det tar slut på tårar.

Kommentarer är stängda.