36

36

John har hämtat hem mat, stekt ris med räkor som han vet att jag älskar men jag sitter bara och pillar i maten. Känner ingen hunger och orkar inte äta. Detta måste ha varit värsta dagen i mitt liv. Jag tog tabletterna direkt på morgonen för det kunde ta ett tag innan de verkade. Jag tvekade innan jag tog dom för tänk om de hade sett fel och mitt barn levde men sen minns jag att inte heller jag hörde något hjärtljud. John har tagit ledigt från jobbet hela dagen för att vara hemma med mig. Det var fruktansvärt att förlora barnet så här. Kändes som den kämpade sig kvar i min mage länge men att jag tvingade ut den. Jag har nog aldrig sett så mycket blod komma ur min kropp någonsin. Ett tag trodde jag att jag skulle svimma av smärtan i magen. Nu tror jag det är över och känner mig helt matt i kroppen och själen är bedövad. Jag har nästan inte orkat känna något idag. Känner mig bara tom och ensam. John känns lite kall och distanserad och vi pratar liksom inte om det alls.

Jag är glad att jag slipper jobba imorgon mest för att slippa ömkande blickar och tröstande ord. Orkar inte med sånt där, då bryter jag bara ihop. John sa att jag blev sjukskriven en vecka vilket jag inte hörde doktorn säga. John ringde jobbet idag och berättade, vilket var så skönt för jag är inte redo att säga det högt än. Anna skrev ett sms att hon tänkte på mig och det värmde.

Jag lämnar bordet och maten utan att säga något och går upp och lägger mig i sängen igen. Här har jag legat hela dagen och just nu känns det som jag kommer ligga här resten av livet för jag har inte lust till något annat än att ligga och stirra upp i taket.

Ingenting spelar någon roll längre. Vad är meningen med livet nu då undrar jag om jag inte ska ha barn och få bilda familj så vet jag inte vad jag ska göra. Det har alltid varit mitt mål och min dröm och jag har aldrig haft någon reservplan. Jag ligger och funderar på om jag bara slutar andas så slipper jag alla problem och känslor. Jag försöker hålla andan men kroppen vägrar ju. Det går inte att bara bestämma sig för at sluta andas. Vad är det då som kunde bestämma att mitt barns hjärta skulle sluta att slå? Jag kommer aldrig försöka bli gravid igen, detta var sista gången jag tänker vara med om detta. Jag skulle inte klara fler missfall så jag måste bara acceptera att jag aldrig kommer gå med barnvagn eller vara på stranden med mitt barn och bygga sandslott. Jag kommer aldrig få höra någon kalla mig för mamma.

Jag vet att många som har svårt med graviditeter adopterar men det är inget jag vill. Det låter nog konstigt men för mig är det viktigt att det är mitt, känns dumt att ens tänka så men det är mina känslor och jag vet att John inte heller vill adoptera för vi har pratat lite om det vid något tillfälle.

Det där hålet inom mig som jag alltid känt och som jag trodde att ett barn skulle fylla känns nu ännu större.

När jag vaknar på morgonen är Johns sänghalva tom. Jag tittar på mobilen och han har skrivit ett sms att han inte ville väcka mig och att han är på jobbet men jag kan ringa när som helst om jag behöver. Han är så fin i detta min John, han bara stöttar och finns för mig men hur känner han egentligen.

Det är den här John jag skulle vilja att Helen fick se så hon kunde sluta tjata om att jag skulle lämna honom.

Undrar om vi skulle behöva gå och prata med någon om allt det här. Jag borde nog i alla fall för att få ut min sorg och ilska. För jag känner mig så jäkla arg idag men jag vet inte vem jag ska vara arg på egentligen. Gud, mig själv, barnet eller John. Jag har liksom ingen att skrika på eller slå på för detta men jag skulle verkligen behöva det.

Jag vill egentligen ligga kvar i sängen hela dagen och stirra i taket men jag måste kissa så jag tar mig upp och känner mig öm i hela kroppen som om jag gått en boxningsmatch. Inne på toaletten får jag bara ångest över missfallet så jag går ner på vår gäst toa i hallen istället. Det kommer fortfarande blod och jag funderar på hur mycket blod jag kan förlora utan att jag behöver fylla på.

Jag ställer mig vid fönstret och tittar ut i vår trädgård, där vi skulle ha gungor och sandlåda och jag tänkte plantera jordgubbsplantor. Nu får jag planera om vad vi ska ha i vår trädgård. Vi måste fixa det snabbt, göra något så det inte går att tänka på gungor och sandlåda. Eller flytta till ett hus där barn aldrig varit med i planerna, där det inte finns några minnen av något vi varit med om.

Jag kryper ner i min fåtölj och ignorerar att min kropp är hungrig, den får vänta jag orkar inte bry mig på vad min kropp vill just nu. Den har svikit mig.

Jag vill ringa mamma och berätta allt som hänt så hon kan trösta. Jag känner igen den här känslan framförallt tomhetskänslan när de hade dött. Ensamheten som tog tag i mig och bedövade mig.

När de ringde från sjukhuset och berättade att mina föräldrar varit i en trafikolycka och det var kritiskt så de ville att jag skulle komma in så stannade mitt hjärta. Det var som om någon slog mig hårt i ansiktet. Jag skyndade mig till sjukhuset men när jag kom in var det försent båda hade redan gått bort. Jag hade alltid tänkt att jag skulle ta hand om de när de blev gamla och nu bara lämnade de mig för tidigt, de lämnade mig helt ensam och trots att jag var vuxen så kändes det som att jag inte skulle klara mig utan dem. Hur skulle jag kunna leva utan att ringa mamma tänkte jag och det saknar jag ju fortfarande.

Jag har inte kunnat släppa det sveket jag kände när de dog, jag har alltid varit arg för att de lämnade mig och det sitter kvar märker jag varje gång jag tänker på det.

Jag fick sköta allt med att planera begravning och sälja huset och klara upp alla papper, det är mycket jobba när någon dör det tänker man inte på men det är mycket som ska ordnas och sägas upp. Niclas kom till begravningen men åkte tillbaks någon dag efter så han var ingen hjälp för mig alls. Jag var så arg på honom också som ändå är storebror och han ska ju skydda mig och hjälpa mig men han fanns inte där för mig.

När jag tänker efter nu så har jag varit väldigt arg i mitt liv, arg på min familj och arg på livet kanske.

Jag måste kanske göra upp med det nu så jag slipper gå och vara arg? Undrar om det är därför jag inte kunde behålla mitt barn för att jag håller så mycket ilska inom mig? Nej det kan det ju inte vara. Och tänk så lite det märks att mitt barns liv är slut, det krävs inga begravningar eller något annan fix utan ena minuten finns den och andra inte och det märks inte någonstans utom i mig.

Jag skulle behöva begrava mina två ofödda barn, kan man göra det? Jag har inga kroppar att begrava så det blir nog svårt. Men jag vill att de ska märkas och att det ska synas att de på något sätt funnits i alla fall för mig.

Kommentarer är stängda.