35

35

Barnmorskan hjälper mig ut till John som står och väntar utanför. Han ser förvånad ut och möter upp oss. Jag hör hur barnmorskan berättar för John utanför bilen vad som hänt och John låter orolig och allvarlig i sin röst och klappar mig på benet när vi kör in till KK. Vi sitter tysta men jag ser att John tittar på mig emellanåt som om han är på väg att säga något men han vet nog inte vad han ska säga. Jag tycker det är skönt för jag vill absolut inte höra något av dom där vanliga fraserna folk säger för att försöka trösta. Det känns som om även mitt hjärta slutat slå. Jag vill bara försvinna från allt allvar just nu.

Inne på KK var det som om min kropp var med men inte jag. Jag gjorde det som de bad mig om och de undersökte mig men jag hade checkat ut ur min egen kropp för jag orkade inte med detta. Efter undersökningarna satt John och jag på vars en stol bredvid varandra och John höll min hand samtidigt som läkaren berättade det uppenbara, att barnet hade dött i min mage. Jag lyssnade tålmodigt på allt han sa och han berättade om att jag måste ta en medicin hemma för att barnet ska komma ut. Det var ett missfall men mitt barn vägrade lämna min mage eller så är det jag som vägrar släppa det. John klappade mig på armen men det kändes bara jobbigt. Jag ville bara skrika och springa ut därifrån.

– Har du några frågor, Jessie? Läkaren tittade mig i ögonenen som för att kontrollera att jag förstått allt.

– Nej, svarade jag kort.

Jag ville skrika att jag fattar att mitt barn dött. Läkarens medlidsamma blick gjorde mig bara irriterad. Det finns inga blickar eller ord som får mitt barns hjärta att börja slå igen.

– Ring mig om det dyker upp några frågor säger läkaren och ger mig ett visitkort.

– Tack, svara John i mitt ställe och skakar hand med läkaren.

I bilen hem känns det som om mina lungor är som trasiga plastpåsar som inte går att blåsa upp. Det känns som jag inte kan ta ett enda andetag och just nu önskar jag att mitt hjärta också stannat. Jag är inte säker på att jag kommer klara detta. John håller sin hand på mitt ben när han kör och han släpper den bara motvilligt när han behöver växla.

Som tur är sitter han tyst, jag vill inte prata om det. Så länge jag inte sagt det högt så kan det vara en mardröm och inte verklighet. 

När vi kommer hem så finns det bara en plats jag kan vara på och det är i min fåtölj, min trygga plats. Jag tar filten om mig och försöker sluta tänka. Men det går ju inte. Jag vill ha min mamma, jag behöver en lång och varm kram av mamma just nu och jag är arg på henne att hon inte är här för mig i detta svåra. Jag är arg på henne för att hon lämnade mig. Det finns ingen annan som kan trösta mig just nu. I mitt huvud skäller jag på mamma och nästan skriker till henne “varför lämnade du mig” men jag får så klart inga svar. John kommer och sätter sig i soffan med en whisky i handen. Jag hatar whisky men just nu gör jag vad som för att döva den här smärtan.

– Vill du också ha en, frågar John som om han hört min tanke.

– Ja, en stor en svarar jag.

Whiskyn som bränner i halsen dövar smärtan i hjärtat en aning och jag känner av alkoholen i kroppen. Jag blir varm inifrån och kroppen känns lite bedövad.

– Vill du lägga dig, frågar John mjukt.

– Nej jag stannar här.

– Ok säg till om du behöver något.

Han kommer fram och pussar mig på pannan innan han går upp. Klockan är inte så mycket men det låter som han lägger sig. Detta verkar ta på honom hårdare än jag trott. Jag sitter och tittar på skuggorna som bildas på väggarna i vårt vardagsrum. De ser nästan ut som eldsflammor som rör sig ilsket och jag kan inte låta bli att tänka på alla mina besök i kyrkan som barn där jag blivit skrämd av att man kan hamna i helvetet. Nu känns det som jag hamnat där fast utan att dö.

Jag undrar om jag straffas för något jag gjort, det är ganska uppenbart att det i så fall är för att jag inte kunde skydda mitt barn förra gången jag var gravid. Jag förtjänar nog inte att ha barn och kan förmodligen inte ta hand om ett. Varför skulle jag annars inte få behålla någon av mina barn? Jag har aldrig varit särskilt troende men nu ångrar jag mig ändå att jag inte gått mer i kyrkan för säkerhets skull liksom. Jag hade kunnat ge vad som helst för att få sitta i kyrkan med mamma och bara insupa sången och människorna och hoppet en sista gång. Jag skulle vilja vara barn ett tag för att få en paus. Det är inte helt enkelt att vara vuxen och klara av allt som kommer i ens väg. Hade man vetat det som barn så tror jag man njutit mer av den tiden för oftast längtar man tills man är vuxen och får ta hand om sig själv men det är nog för att man inte förstår vad vuxenlivet innebär.

Nu sitter jag här uppkrupen i min fåtölj och försöker undvika att vara vuxen. Jag går och hämtar en stor whisky till och dricker den fort i hopp om att jag ska kunna sova ifrån allt allvar, alla problem och all vuxenhet.

Kommentarer är stängda.