34

34

Jag ligger kvar i sängen och funderar på kvällen igår. Jag var på basketträningen och hälsade på. Det var så roligt att träffa alla igen. Jag bara älskar träningshallen, lukterna och ljuden. Jag satt bara och njöt på läktaren och tänkte tillbaka på alla roliga minnen jag har från den tiden. Det är på något sätt inte samma nu när vi blivit vuxna. På den tiden var det bara basketen som var viktig  i livet och det enda man fokuserade på. Gemenskapen var ovärderlig vilket man märker nu när vi inte setts på länge så är det ändå som om vi sågs igår. Banden man får till varandra är livslånga. Jag saknar alla skratt och all spänning innan matcherna som liksom tog tag i magen på mig. Jag var aldrig så glad för att ha publik när jag spelade men så fort vi började så var det som om alla bara försvann och jag var i min bubbla. 

Jag blev så sugen på att börja spela igen men jag vill inte nu när jag är gravid för jag är rädd att någon stöter in i mig men efter graviditeten lovade jag att komma tillbaka. Det är faktiskt det enda stället jag verkligen känt mig älskad för den jag är på. Bara precis för att jag är jag, det är en underbar känsla som alla borde få uppleva och här har jag alltid kunnat vara mig själv och slappna av. 

Några av de andra tjejerna hade också fått barn och börjat spela igen efter graviditeten. Vi bestämde att vi skulle ses på fika någon dag och prata barn och graviditet. Så mysigt att dela det med någon och prata så där otröttligt mycket om allt som rör graviditet och födsel. Många andra tröttnar ganska fort, som de på jobbet. De pratar inte gärna så mycket om det, förutom Anna men det är inte samma sak för hon har inga egna barn så det känns som hon inte förstår på samma sätt. Jag har ofta undrat varför hon inte skaffat barn egentligen. När vi vid något tillfälle pratade om det så sa hon bara att hon inte ville skaffa barn för det fanns så många barn som föds som behöver föräldrar så hon ville inte sätta fler till världen. Vilket jag kan hålla med om så klart, vi borde ta hand om de som finns i första hand ,men jag vet inte, jag har alltid velat ha just egna barn. Men hon har aldrig adopterat heller så det stämmer inte riktigt. Det kan vara så att hon inte kan bli gravid men inte vill säga det. Det är ett känsligt ämne så det är svårt att prata om och jag vill aldrig lägga mig i andras liv på det sättet, hon berättar nog när hon vill tänker jag.

Idag är en sån dag som jag skulle vilja vara ledig och bara gå runt och pyssla lite i hemmet. När vi packade upp så hamnade inte allt där jag vill så tänkte omorganisera lite och kanske åka och köpa lite nya blommor. Jag vet inte vad det är men jag lyckas oftast inte hålla liv i de så länge. Trots att jag försöker allt jag kan och jag tycker själv att jag tar hand om blommorna efter konstens alla regler men ändå dör de. Jag vill hitta blommor som klara av att leva med mig. Jag har ändå provat många olika sorter nu och gröna växter klarar sig ju bäst. Kanske enklast att vänta på John så vi kan ta bilen dit och köpa blommor de är lite svårt att ta på bussen hem.

Men jag är inte ledig så det är bara att masa sig upp ur sängen och komma iväg. Jag har varit extra trött sista tiden. När jag läser på så står det att man blir det när man är gravid men jag tycker det känns konstigt ändå och jag mår lite allmänt konstigt lite illamående och det känns konstigt i magen. Jag kanske ska ringa barnmorskan och få en lite koll, hon har sagt att jag får komma på kontroll om jag känner mig orolig. Det är väldigt vanligt att man är extra orolig efter att man fått missfall sa hon sist jag var där. 

Jag fick en tid efter jobbet och sitter nu i väntrummet hos barnmorskan. Jag känner mig plötsligt löjlig som ska hit igen på kontroll. Jag måste börja ta det lugnt och inte oroa mig så mycket. Kanske skulle jag ha sagt till John, han verkar vilja följa med på allt sånt här. Jag sms honom snabbt att jag är hos barnmorskan så han inte blir arg sen för att jag inte sa något.

Jag frågar också om han kan möta upp mig så vi kan köpa lite nya blommor. Han svara direkt vilket är ovanligt. Han skriver att han kan komma om en liten stund och väntar utanför. Spela in hjärtljuden skriver han också. Men alltså så gulligt att han vill höra hjärtljuden.

– Jaha och hur mår du då Jessie frågar barnmorskan och tittar glatt på mig.

– Nja jag vet inte riktigt men jag är väldigt trött och mår lite konstigt, mår lite illa och det känns konstigt i magen.

– Ja, det är ju absolut helt vanliga symptom speciellt nu fösta månaderna så det är nog ingen fara men vi lyssnar lite på barnet och ser så allt är bra.

Jag känner mig så trygg med henne, hon får mig alltid att släppa oron. Hon letar runt på magen efter hjärtljuden samtidigt som jag ligger beredd med mobilen så jag kan spela in hjärtljuden till John.

– Vänta lite så ska jag bara hämta en kollega, säger barnmorskan och försvinner iväg.

Ok nu gjorde hon mig mer orolig än när jag var när jag kom hit. Vad är fel med mitt barn, när man hämtar en kollega så är det oftast inte bra. Eller är det mer än en där inne, tvillingar på gång.

– Hej, säger kollegan och nickar när hon tittar på mig. 

Båda ser allvarliga ut och jag känner hur jag får panik. Jag vill fråga om något är fel men vågar inte för vill inte höra svaret. Kollegan letar också hon på magen en stund efter att få höra några hjärtljud men inte heller hon hittar några.

Kollegan tittar och nickar åt min barnmorska och sen går hon ut.

– Jessie, det ser inte så bra ut. Vi hittar inte hjärtljuden så jag vill att du åker in till KK och får det kontrollerat. 

– Men vad är fel då? Är det missfall igen. Min röst håller inte ihop i slutet och jag börjar gråta. Jag orkar inte detta nu jag kan inte förlora mitt barn igen.

– Det behöver inte vara något men vi måste få det undersökt. Jag ringer och säger att du är på väg. Kan din man köra dig dit?

– Mm, jo han väntar utanför för vi skulle åka och handla blommor. 

Jag känner inte att mina fötter rör vid golvet jag känner inte min kropp alls och det känns som mitt huvud är inne i en stor glasbubbla. Jag känner mig nästan svimfärdig och jag vill bara slänga mig på golvet och skrika. Skrika ut all min oro. Det kvittar vad barnmorskan sa för jag såg det i hennes ögon. Jag såg i hennes ögon att hon visste att detta var illa. Att mitt barns hjärta inte slår längre.

Kommentarer är stängda.