33

33

Helen väntar på mig utanför caféet. Hon kramar om mig och jag blir förvånad för hon har inte verkat vara den kramande typen men jag får träffa den lite mjukare Helen nu för tiden. Det känns så skönt att träffa henne, jag kan slappna av med henne för hon vet allt och jag behöver inte tänka mig för vad jag säger.

Vi beställer och sätter oss på ett bord i hörnet.

– Hur går det nu då Jessie?

– Jo, men bra faktiskt. Det känns bättre med graviditeten nu och vi var och hälsade på er mamma igår.

– Va! Hos Margareta?

– Ja

– Hur fick du John att göra det? Han har inte varit där på flera år.

– Det var hans ide, tror att det var nu för att vi är gravida. Han är jätteglad över att vi ska ha barn.

– Vad bra. Men hur är han mot dig?

– Vi har det bra nu och han är jättesnäll och omtänksam. Kan vi inte försöka ses igen och bjuda med Lars kanske?

– Nej Jessie, aldrig, svarar hon väldigt bestämt.

– Men jag vill ju att du ska träffa den här John, han är så fin.

– Jag har gjort det Jessie, tror mig. Men han kommer aldrig förändras, du förstår det, va?

Jag har inget svar på det. Så klart kan folk förändras, det tror jag verkligen på. Men jag kan inte lita på honom det har hon ändå rätt i och det irriterar mig. Jag vill att han är förändrad och att allt kommer vara som förr men jag är osäker på det. Han är inte helt stabil i sitt humör och jag känner mig aldrig helt säker längre men jag kommer ändå lita på min känsla.

– Hur gick det hos min mamma då. Vad tyckte du?

– Nja, du Helen det där var ju en speciell dam säger jag och skrattar till. Jag kan tänka mig hur er uppväxt var och förstår att den nog inte var så enkel.

– Mmm hon är verkligen speciell det har du rätt i.

Jag vill inte berätta att det blev bråk för jag vill så gärna att hon ska tro på att John är förändrad och hon kommer bara tro att det var hans fel. Vilket jag inte är säker på för Margareta kan nog trycka på ömma punkter medvetet.

– Men du, kan vi inte försöka hitta ett sätt att ni blir vänner, du ska ju bli faster.

– Jo och det är mysigt men det kan jag vara fastän du lämnar John?

– Jag kommer inte att göra det, svarar jag sårat.

– Jag blir så orolig för dig. Hur ska jag få dig att förstå att han är farlig?

Jag blir trött och vill bara lämna lunchen. Jag hade hoppats på att detta skulle gå bättre och att vi skulle planera framåt. Hon ger sig inte med sin bild av John och jag blir ledsen över det. Hon kan väl ge honom en chans? Hon vill att jag till varje pris ska lämna honom. Ibland undrar jag om det är för att kompensera för Josefin som hon känner skuld för.
Just nu känner jag att jag skulle vilja prata med någon opartisk och få en rättvis bild. Men jag ska nog bara lita på min egen magkänsla och strunta i vad andra tycker.

När jag lämnar caféet och Helen så känns det som jag behöver sluta ha kontakt med henne. Om hennes enda fokus är at jag ska lämna John så kommer det bara vara jobbigt att ses. Vi säger hej då utan att lova varandra att höras så det ligger nog i luften. Båda kände nog att det inte kommer vara någon idé att ha kontakt längre.

Jag känner mig både fri och ensam när jag går tillbaka till jobbet. Jag måste nog släppa det gamla nu och bara se framåt. Vi ska ha barn och jag behöver släppa allt som varit för att kunna glädjas åt det fullt ut. Plötsligt känner jag mig så stark och beslutsam över att jag nu tar kommandot över mitt liv igen. Jag smeker handen över min mage och känner ett enormt lyckorus över mitt lilla liv där inne.

Resen av dagen går jag runt och bara njuter av livet. Det var ett tag sen jag njöt av mitt jobb men nu är det som tidigare. Tiden går fort när man trivs och inga arbetsuppgifter känns jobbiga. Jag går och dagdrömmer lite om hur livet kommer vara när barnet kommit. Hur jag är mammaledig och njuter av dagarna. Jag går på babysim och olika mammagrupper. Jag ska bli den bästa mamman mitt barn kan få och jag ska vara aktiv direkt så jag inte isolerar mig. Jag börjar fundera på att jag borde barnsäkra huset redan nu innan. Och barnrummet har jag redan målat i huvudet i lila färger för det passar både kille och tjej och jag vill ha en sån där mysig amningsfåtölj i hörnet med fotpall så jag kan sitta där i lugn och ro.

Jag kan verkligen känna känslan av att ha mitt barn i famnen. Det kommer nog fylla det där tomrummet som jag ofta känner. Som jag längtat efter att få barn, det är så det ibland gjort ont i själen.

Jag ser hur vi åker på utflykter till skogen och badar på sommarn med parasoll och sand överallt. Äntligen ska jag få det liv som jag drömt om så länge.

Kommentarer är stängda.