32

32

Vi sitter tysta i bilen hela vägen hem. John ser både ledsen och arg ut, det väckte nog en del gamla minnen. Jag tänker aldrig föreslå att vi åker dit igen. Henne behöver vi inte alls i vårt liv.

Nu behöver jag ta hand om mig själv och fundera på vad jag ska göra med blödningen. Jag får ringa barnmorskan imorgon och be henne kolla så allt är bra. Jag kommer inte kunna slappna av förrän allt är kollat. Jag kan inte förlora det här barnet också. Det får bara inte hända.

Jag har ett stort behov av att träffa Helen också. Jag vill prata med henne och berätta att vi varit där och hälsat på Margareta och att jag förstår lite bättre vilken mamma de har haft.

John stannar på gatan utanför vårt hus istället för att parkera på uppfarten, vilket bara innebär en sak, han ska begrava sig i jobb.

– Jag åker till kontoret en stund.

– Men måste du det, försöker jag mjukt och klappar honom på armen.

– Ja, jag behöver rensa huvudet.

– Ok, men säg till om jag kan göra något.

Han kör så fort jag hoppat av bilen och jag känner mig så ensam. Så otroligt ensam, jag känner att vi borde prata om det som hände hos hans mamma. Jag hade hoppats att detta skulle öppnande upp så vi kunde prata lite om hans barndom men han stänger mig ute varje gång.

Jag hade ju behövt berätta om blödningen så han kunde lugna mig och säga att allt är bra. Just nu hade jag verkligen behövt en kram. Men jag står här ensam, förvirrad och rädd.

Jag går in och duschar och jag har inte haft mer blödning efter den på vårdhemmet. Det var nog inget, ringer och frågar imorgon men känner mig lugnare.

Jag skriver till Helen och frågar om vi kan ses imorgon. Hon svarar inte på jättelänge men till slut kommer det ett meddelande om att vi kan ses på lunchen. Så skönt, då får jag prata av mig lite med henne.

Jag har precis gjort mig lite te och fått ro i min läsfåtölj när John kommer hem. Jag hör direkt på hans rörelser att han druckit. Han tar av sig skorna och slänger de bara på golvet och kommer in till mig i vardagsrummet.

– Du körde inte hem, va?

Han sätter sig tungt ner i soffan och tittar på mig utan att svara. Han bara sitter där tyst. Jag ser att han druckit ganska mycket för han är rejält berusad.

– Vill du ha lite te säger jag mjukt i ett försök att göra honom på bättre humör.

– Nej, jag vill inte ha te, jag vill ha whisky. Ni kvinnor fattar ingenting, vet du det?

Ni tror ni är bättre än oss män men ni är bara korkade.
Korkade, korkade, korkade.

Han reser sig och går mot mig och lutar sig fram. Jag kan tydligt se att den där rynkan i pannan är på god väg. John är på väg att bli så där arg igen. Jag känner den starka spritlukten och mår illa. Det knyte sig i bröstet och jag lägger händerna på magen för att skydda barnet. Denna gång kommer jag försvara den med allt jag har.

– Ni kvinnor ska bara lära er en sak, en sak Jessie.

– ATT HÅLLA KÄFTEN

Det kommer spott i mitt ansikte så argt han säger det. Jag håller andan och blundar för att inte göra honom mer arg. Jag lovar mig själv att inte säga ett enda ord. Jag ber till gud att han ska gå och lägga sig och plötsligt hör jag hur han hasar sig iväg och sen blir det helt tyst i huset. Tårarna bara rinner av sig själv förmodligen av allt spänning idag. Jag förstår att han mår dåligt av allt det här men varför tar han ut det på mig? Han blir så otroligt förändrad när han blir arg, han blir nästan någon annan person.

Ett barndomsminne dyker plötsligt upp. Det är pappa som är full och han kommer fram och skriker på mig och han luktar whisky och jag blir så rädd att jag kisar på mig där jag sitter i soffan. Mamma får bort honom och kommer sen och hjälper mig med min olycka. Jag tror jag är fem kanske och jag kan verkligen känna känslan av rädsla och förnedring.

Så konstigt jag minns inte att pappa drack när jag var liten. Men det börjar dyka upp sådana här minnesbilder lite då och då. Måste ringa Niclas och fråga honom, för han minns allt verkar det som.

Men hur kan jag glömma sådant från barndomen?

Jag känner nu hur trött jag är och går upp och lägger mig. John snarkar högt som alltid när han druckit, men skönt att han sover. Han är nog på bättre humör imorgon.

Jag ligger och funderar på dagen som varit, en rejält omtumlande dag. Nu har både Helen och Johns mamma varnat mig för honom och sagt nästan samma sak. Det får mig så förvirrad för jag vet ju vad jag sett några gånger och det stämmer med deras berättelse men de ser inte den fina John som jag oftast har som är snäll och kärleksfull och omhändertagande. Den John är ju inte elak eller farlig.

Kommentarer är stängda.