31

31

Helen sa att Margareta började bli gammal och svag men det märker jag inte av alls. Fast det kan ju vara en del av fasaden som hon håller uppe, att se pigg ut. Hon kanske slappnar av mer med Helen.

– Har du det bra här då, mamma? Johns röst är full av omtanke.

– Jo, det är väl ganska bra här ändå. Man vänjer sig efter ett tag men jag hade önskat att få bo på ett lite finare hem, John.

Du vet att jag gärna har naturen nära. Men det är väl för mycket begärt av er att kosta på er ett bättre boende åt mig min sista tid i livet. Hennes röst är tydligt syrlig och anklagande.

– Men mamma detta var det enda vettiga som vi hittade då när du blev sjuk, det vet du ju. Vi letade men fanns inget i närheten.

– I närheten till vad om jag får fråga? Här är inte så många som hälsar på mig ändå så vem ska jag vara nära?

Fast jo, Lars kommer så klart och hälsar på regelbundet. Han är en bra son Lars. Jag orkar inte att han tar med barnen dock för det blir så stimmigt. Jag förstår inte vad det är som händer nu för tiden för barn får störa de vuxna hur mycket som helst verkar det som. De får inte lära sig att respektera de vuxna.

Jag ryser till bara av tanken på att hon är mamma. Barn ska nog vara som dockor enligt hennes sätt att se det. Plötsligt känns det så fel att vara här och hälsa på. Jag kommer aldrig lära känna henne ändå och den bild jag haft av henne stämmer så det är ingen människa jag kan tycka om.  Jag känner mig trött och vill bara åka hem och försöker få ögonkontakt med John så jag kan försöka ge ett tecken. Men de är mitt uppe i en diskussion om Helen och hennes val av liv. Jag orkar inte höra på det för det är mycket tydligt vad Margareta tycker.

– Jag går på toa bara, flikar jag in men tror inte att de hörde mig.

Jag går tillbaka mot samlingsrummet där jag gissar att det finns någon toalett. När jag närmar mig så hör jag sången ut och det låter så mysigt. Dörren är lite på glänt så jag kan inte låta bli utan smyger in och ställer mig längst bak och bara lyssnar. Det känns lite som när jag var liten och vi sjöng med kyrkan. Det är något väldigt starkt känslomässigt när man sjunger tillsammans. Jag saknar min mamma så mycket just nu.

Det är en kvinna som spelar gitarr och alla sitter på stolar i en halvmåne framför henne. Bakom henne står ett piano och jag blir så sugen på att spela igen. Hade jag varit en modig person så hade jag bara gått fram och börjat spelat med men det är jag inte. Gud vad det var längesen jag spelade nu. Jag önskar att jag hade ett piano hemma så jag kunde spela när ingen lyssnar. Förr kunde jag stanna kvar på jobbet och spela lite på det pianot vi har där efter alla gått hem.

Jag hittar toalett för besökare utanför samlingsrummet och njuter av att få krya in där och bara sitta i tystnad och tänka en liten stund.

Det kommer blod på pappret när jag torkar mig. Jag bestämmer mig för att inte hetsa upp mig och måla upp de värsta scenarierna direkt. Det kan faktiskt hända, det behöver inte innebära att något är fel. Men mitt känsloliv sätter igång i alla fall med all möjlig oro över missfall. Nu vill jag bara härifrån, jag vill bara hem.

Jag möter John när jag är på väg tillbaka till biblioteket.

– Var har du varit, frågar han irriterat.

– På toa, det sa jag ju

– Vi går nu, säger han och tar min arm så jag bara hänger med i farten fall i fall jag skulle protestera.

– Men vad har hänt John? Jag vill säga hej då.

– JOHN, säger jag högt och bestämt.

Han stannar förvånat och tittar på mig, jag är nästan lika förvånad själv för jag höjer sällan rösten så men det här blev för mycket.

– Jag vill säga hej då till henne, jag kan inte bara gå.

– Ok, jag går till bilen så länge. Så skynda dig.

Jag går mot biblioteket och mitt hjärta slår nervöst eller så är jag bara uppretad vet inte riktigt vilket. Jag fattar så klart att det blivit. När jag kommer till biblioteket så sitter Margareta nersjunken i stolen och hon ser väldigt liten ut. Hon har tappat all rak rygg och hårda yta. Jag går fram och sätter mig på stolen framför henne och jag ser att hon ser väldigt ledsen ut.

– Hur är det, frågar jag oroligt.

– Ja, du Jessie vad kan jag svara på det egentligen, säger hon uppgivet.

– Jag vet inte vad som hände men jag ville säga hej då innan jag gick.

– Ja det var snällt. Det blev bråk som vanligt. Jag gjorde allt jag kunde för att uppfostra mina barn det ska du veta. Men det blev inte så bra. John blev en arg människa och Helen en bitter kvinna. Det blir alltid bråk, bråk och skrik och hårda ord. Jag kan tycka att de borde ta hand om mig nu när jag är gammal men nej, de bryr sig inte om sin mamma utan stänger in mig på ett billigt hem så det slipper ta ansvar eller bry sig.

– Du måste vara lite försiktig med John, Jessie. Du förstår han kan bli lite för arg och då är det som om han inte ser eller hör. Han har gjort många saker som ung som jag inte ens vill tänka på så du måste vara försiktig. Han är inte så snäll som man kan tro förstår du.

Ibland har jag funderat på om det är självaste djävulen jag fött ut.

Jag tappar andan av det hon säger och jag vet inte vad jag ska svara på det. Jag bara reser mig och går och skyndar mig ut till John som sitter och väntar i bilen. Vilken kärring rent ut sagt. Den där mamman kan man klara sig utan det är en sak som är säker. Och mitt barn ska hon inte få träffa det har jag redan bestämt mig för.

Kommentarer är stängda.