30

30

Dörren står öppen och jag hör deras småprat. Nervöst går jag in och jag blir förvånad över hur hemtrevligt rummet är, med fina möbler och tavlor på väggarna. På byrån står det fotoramar uppradade.

– Hej säger Margareta artigt och möter mig och tar i hand.

– Hej, svarar jag lika artigt och känner hur jag sträcker lite extra på ryggen.

Det är en ståtlig dam med rak hållning och lite hårda drag i ansiktet. Jag ser vart Helen fått sitt utseende och sin hårda yta ifrån. Margareta är den typen av människa som man lätt får respekt för. Hon tänker nog på sitt utseende för både hår och naglar är fixade. Man kan se på kläderna att det är köpta i någon lite finare butik i stan.  Hennes ansikte ser både gammalt och ungt ut på samma gång. Hon har absolut rynkor men det är något i ansiktet som gör att det inte ser så gammal ut.

– Trevligt att ni kommer och hälsar på mig. Det är inte så ofta som jag får besök av John vet du.

– Ja, tack för att vi fick komma.

Jag sträcker fram blombuketten och hennes ansikte blir lite mjukare när hon ler och hon ser riktigt glad ut.

– Tack kära du, säger hon och klappar mig på kinden.

– Vi kan gå ut i köket och hitta en vas för det fick jag inte med mig när jag flyttade hit, tonen är lite syrlig och nog riktad åt John som någon form av pik.

John och jag går efter henne till köket likt barn som följer sin mamma. Hon går väldigt rakryggat genom korridoren och hälsar artigt på dem vi möter. Det ser nästan ut som om hon går genom korridoren på sitt jobb på väg till fikarummet. Det är kusligt hur lika både Helen och John är sin mamma på sättet att röra och föra sig. De har också den där pondusen som gör att folk lyssnar på dem.

Hon lyfter handen i en gest mot oss och jag förstår på John at det betyder att vi ska stanna. Som lydiga hundar står vi utanför köket och vänta på att hon kommer tillbaka med en vas. Med en liten nick med huvudet som betyder följ med så går vi vidare med blommor och vas. John och jag säger inget till varandra och stämningen är konstig. Så här har nog ingen människa gjort tidigare med mig, inte ens våra lärare.

Hon skulle passa perfekt som skådespelare i en film om de ville skildra hur det var i skolan förr i tiden. Hon hade varit den perfekta stränga lärarinnan.

Vi kommer fram till ett sällskapsrum och det börjar samlas folk där förmodligen till den där sångstunden. Så mysigt att de har aktiviteter så här, det är nog viktigt så de som bor här inte blir sittandes på sina rum bara.

– Kan vi bli serverade kaffe i biblioteket frågar Helen en av personalen.

– Men mamma vi kan bara ta med våra kaffekoppar själva säger John irriterat.

– Ingen fara, svarar den kvinnliga personalen med ett leende. Jag kommer bort med det till er. Så kan ni sitta och prata lite ostört där, det blir mysigt.

Margareta räcker fram blommorna och vasen till kvinnan utan att säga något och kvinnan känner Margareta väl, det märker man för hon förstår att hon ska fixa det åt henne. Vi fortsätter vår marsch efter Margareta fortfarande utan att vi pratar med varandra. Biblioteket är ett ganska litet rum med väggarna klädda med böcker och några små sittgrupper utplacerade. Jag gillar så klart atmosfären här inne bland böckerna och känner hur jag slappnar av.

John drar ut stolen åt sin mamma och hon ser nöjd ut och sätter sig. Hon har fostrat honom bra tänker jag. Men man blir nog inget annat än väluppfostrad om man växer upp med henne. Jag vet inte vad jag ska tycka om henne egentligen. Jag kan på många sätt se det som Helen berättat och förstå att det inte var lätt som barn med henne som mamma. Jag är så tacksam över min mamma som inte alls var som Margareta. Jag kan tänka mig hur Helen som liten flicka ville ha mammas kärlek och bli sedd och hur svårt det måste varit för Margareta ser nog inte barn på det sättet. Helen försökte säkert vara perfekt och duktig flicka för att imponera på mamma. Sorgligt på många sätt och jag undra om Margareta förstår det nu, hur det påverkat hennes barn.

– Vad jobbar du med då Jessie frågar Margareta artigt.

– Jag är bibliotekarie. Jag hör själv hur tråkigt det låter och undrar om hon tycker det är fint nog.

– Vad spännande, jag älskar att läsa böcker så jag hade trivts på ditt jobb tror jag. Men då kommer du sakna det nu när du ska sluta jobba? John berättade att ni väntar barn.

Så trevligt att ni ska bilda familj. Då är det skönt att du inte har en karriär som krockar med familjelivet och barn för det krävs ju att man kan släppa det och vara hemma. Det var en av de saker som jag fick offra för mina barn som inte alltid varit så lätt att acceptera.

Men att låta barnen uppfostras på ett daghem var för mig helt uteslutet, barn behöver uppfostras av sin mamma helt enkelt.

Jag blir lite trött av att höra på hennes värderingar från istiden och som inte alls gäller idag och som jag inte tycker stämmer. Jag blir lite orolig att John håller med och tycker jag ska vara hemma nu och ta hand om barnen och släppa mitt eget liv helt. För det är inget jag tänker göra, det är för mig självklart att även pappan ska kunna vara hemma. Vi har faktiskt inte pratat igenom de här sakerna så jag vet inte vad hans inställning är. Men det är inte läge att säga emot nu eller ta en diskussion utan jag får bara vara trevlig och hålla med så Margareta blir nöjd.

– Så här kommer lite kaffe och några godsaker till er! Jag satte in blommorna på ditt rum Margareta.

Det är samma kvinna som Margareta pratade med tidigare och de verkar tycka om varandra för Margareta blir lite mjuk när hon är nära. Man får nog sina favoriter här så klart, man kommer nog varandra ganska nära. Undrar om jag inte hade tyckt om att jobba på ett sådant här ställe, jag tror faktiskt det. Jag gillade alltid att ta hand om de äldre när vi var i kyrkan när jag var barn så kunde nog varit ett bra jobb för mig detta med.

Kommentarer är stängda.