3

3

Det börjar sakta gå upp för mig att mitt liv inte var detsamma som innan resan till Frankrike. Det skulle aldrig bli detsamma för något hade ändrats i grunden. Jag saknade min John och funderade hela tiden på vad jag kunde göra för att han skulle bli som vanligt igen. Det fanns hela tiden en gnagande oro över att jag gjorde fel eller borde göra annorlunda så att han blev som han var innan. Han var nog bara stressad och mådde dåligt och jag hade nog inte stöttat honom tillräckligt. Men mitt i alla dessa funderingar kände jag ändå i magen att inget skulle bli som vanligt, något var trasigt för alltid. När jag tittade på min John som jag tidigare tyckt vara så snygg och min stora trygghet i världen så mådde jag bara illa redan vid tanken på honom. Det var ibland som om jag tittade på en främling som jag inte kände. Jag förstod ingenting alls, allt var obegripligt.

Några veckor efter Paris sitter jag och fikar med Anna och jag vill så gärna berätta för henne om det som hände mellan oss i Paris men varje gång jag tar sats så ångrar jag mig. Jag skäms på något vis. Det känns som jag ska berätta något hon kommer döma mig för. Sen i nästa sekund är jag rädd för att berätta av rädslan att hon ska övertala mig att lämna John. Och det vill jag ju verkligen inte. Jag älskar ju honom och det som hände är bara en tillfällighet, han mådde inte bra. Vi har fortfarande inte pratat om det men jag känner att han skäms och har dåligt samvete så det kommer han ju aldrig göra om igen. Nej, jag berättar inte för Anna, det krånglar bara till allt i onödan. Hon tittar på mig innan vi skils åt och frågar med handen på min axel om jag mår bra eller om något hänt för jag verkar ledsen säger hon. Jag försäkrar henne att jag mår bra och bara är lite trött.

Jag känner mig nöjd med mitt beslut att inte berätta något och njuter av det fina vädret på vägen hem. Men i samma sekund som jag kommer in i lägenheten kommer någon konstig känsla i magen, en ångest eller oro, svårt att förklara. Det känns annorlunda här hemma. Det känns inte så tryggt och lugnt. Jag känner mig orolig utan anledning och går och funderar på om jag ska göra något, nästan som rastlöshet. Så har jag aldrig känt tidigare. Jag älskade ju att sätta mig i min favoritfåtölj med en spännande bok och bara försvinna bort från verkligheten. Nu kunde jag inte slappna av.

Det känns som vår lilla lägenhet har tappat sitt syre. Jag går ofta ut på balkongen för det känns som jag inte kan andas. Jag älskade den här lägenheten när jag köpte den. Den fick mig att känna mig vuxen. Att få ha något som var mitt eget kändes stort för mig. Jag inredde den så som jag ville ha den. Ljust och modernt fast ändå personligt. Jag ville inte att mitt hem skulle kännas som att gå in i en Ikeakatalog så jag var runt och letade en del begagnat att blanda upp med. När jag kom hem så kändes det alltid som om jag kunde släppa alla bekymmer i hallen och sen bara gå in i min bubbla. Jag kunde vara hemma en hel helg och bara läsa böcker och sitta på balkongen och titta på folk. Det var lite svårt för mig när John flyttade in och som då på något sätt stack hål på min bubbla. Jag kunde sakna det jag hade när jag bodde själv. Och just nu hade jag verkligen behövt min bubbla att vila i.

John sa igår att han ville att vi skulle titta på lite hus i helgen. Vi hade ofta drömt om vårt hus som vi skulle ha alla våra barn i. Ett hus i två plan med en fin trädgård på baksidan och en altan där vi kunde sitta på sommarkvällarna och dricka vin och prata om livet. Jag hade redan som liten drömt om det där huset som jag ville ha när jag blev stor som hade en liten trädgård på framsidan och en uppfart till bilen på sidan och sen en bred rundad trappa som man kunde sätta krukor med blommor på som välkommande en när man kom hem. Jag var nog påverkad av alla amerikanska serier man såg som liten. Perfekta trädgårdar på lugna gator med snälla grannar där alla hjälptes åt och barnen blev kompisar med alla grannbarnen. Jag ville ha det livet som mina föräldrar hade haft för jag ville ge mina barn en liknande uppväxt som min. Lugn, trygg och kärleksfull. En uppväxt där man alltid var ok och tillräcklig. Jag hade kompisar vars föräldrar skilde sig men det var jag aldrig rädd för att mina skulle göra. De var bara lyckliga tänkte jag. Nu i vuxen ålder har jag förstått att det nog inte var så bra som jag upplevde det som barn. När jag tänker tillbaka och ser det med vuxna ögon så ser jag ju att det var visst lite lugnt men det var nog inte så mycket kärlek mellan mina föräldrar. De stannade nog hos varandra på grund av trygghet och kanske för våran skull. Jag kan minnas min mamma sittandes vid köksbordet tittandes ut i trädgården och visst det var ju inte glada ögon. Det var alltid något sorgset över henne har jag kommit på som vuxen. Det jag som barn upplevde som lugnt var kanske som hon var nedstämd. Ja, jag vet inte. Min bror har i alla år sagt till mig att, Jessie, du fattar ju inte hur det var på riktigt. Hans upplevelse av vår barndom var inte lik min bild av den. Han ville aldrig vara hemma och flyttade ganska tidigt hemifrån.

Jag vill i alla fall ha det som jag upplevde att vi hade hemma.

Jaha, så John vill titta på hus helt plötsligt. Ja, det känns ju overkligt, varför ska vi göra det? Det är så typiskt för jag drömde om det ganska tidigt i vårt förhållande och försökte skynda på det men John har alltid sagt att vi behöver inte skynda, vi har hela livet tillsammans. Så klart kommer han med det förslaget nu, mitt i vår svacka. Nu när det blivit som det blivit efter Paris så känns det konstigt att gå och leka lycklig familj med honom på husvisningar.

Jag vet ju inte ens om jag vill fortsätta leva med honom Men det är nog ett tecken på att han börjar må bättre och att han är mindre stressad. Det är kanske den här nystarten vi behöver. Att få komma ifrån lägenheten och bygga på något helt eget som bara är vårt. Jo, men det blir nog bra det här ändå. Vi kan kanske få tillbaks det vi hade och laga det som gått sönder. Jag måste helt enkelt prata med John om detta. Vi måste ju prata ut om det som hände och inte bara låta det ligga som en osynlig dimma mellan oss. Vi har alltid haft lätt för att prata med varandra förut så det här är en jättekonstig situation.

Plötsligt känns luften i lägenheten så lätt och jag gör mig en kopp te och sätter mig i min fåtölj och läser en bok och för första gången på länge längtar jag efter att John ska komma hem.

Kommentarer är stängda.