29

29

– Hej älskling.

John kommer bakom mig och håller om mig. Det är så mysigt och jag känner mig alltid så liten och trygg när han tar mig i famnen.

– Jag ska bara byta om, sen kan vi åka.

– Jag kan hjälpa dig, säger han med förförisk röst.

Jag hade redan känt att det var den energin han hade. Jag har så svårt för att ha sex när jag är gravid, men jag måste nog vänja mig för det är ju många månader kvar.

Han lyfter upp mig och lägger mig på sängen. Han är så ömsint och fin och tar alltid god tid på sig med mig. Jag har lärt mig att det inte spelar någon roll om jag vill eller inte för han lyckas alltid övertala mig ändå. Idag känns det som han är extra försiktig som om han också tänker på att jag är gravid. 

Vi ligger kvar och myser och John  klappar mig på magen som om han väntar på att barnet ska sparka. Han verkar så stolt och glad.

Jag hade förberett mig på att han skulle vara lite obekväm och småsur nu när vi skulle till hans mamma men det var han inte.

– Ja då är det väl dags, säger John och hoppar ur sängen.

– Jag köpte blommor som vi kan ta med.

– Du är bäst! Det glömde jag att fixa. 

I bilen på väg till hans mamma ändras Johns humör och han är väldigt tyst. Jag försöker fråga hur det känns men han svarar lite frånvarande om att det är ok. Men jag känner tydligt att det inte är ok för honom. Det måste vara mycket minnen och känslor som yr runt inom honom nu. 

Jag känner mig nervös men ser fram emot det. Jag kom på att jag inte ätit något innan vi åkte och känner hur jag nästan mår illa av hunger. Jag letar runt i min handväska och hittar en liten choklad längst ner. Den har smält lite och fått en lustig form men den får duga. Jag tycker inte om att vara hungrig så jag har ofta någon form av nödchoklad med mig. Jag försöker bjuda John på en tugga men han rynkar bara på näsan.

– Du måste äta nyttigt nu när du är gravid och inte hoppa över att äta. Du slarvar för mycket och nu är det inte bara dig du har ansvar för.

– Jessie!

– Ja ja, jag ska, svarar jag irriterat. Jag hatar när han läxar upp mig och säger vad jag ska göra. Men han har ju rätt så klart. Jag måste ta hand om mig och min kropp nu när det växer ett liv inne i min mage. Från och med imorgon ska jag äta nyttigt och regelbundet och ha med mig en banan i väskan istället.

Vi parkerar på gaveln av ett hus som ser ut som ett vanligt kontorshus eller församlingshem till kyrkan. Jag hade en annan bild i mitt huvud att det skulle vara ett stort gammalt hus med stor tomt och lite skog runt. Jag har nog sett för många filmer inser jag. Detta ligger utmed en väg och ingen skog i närheten. När vi går mot entrén så blir jag jättenervös. Jag blir så blyg när jag ska träffa nya människor och jag vill att hon ska tycka om mig och då blir jag ännu blygare. Jag tittar upp på John och han är som vanligt, han verkar inte känna så mycket. Vi går mot entrén på framsidan som gav ett mysigt intryck ändå. Det ger mig dock en sjukhuskänsla och magen knyter sig och minnen från när jag kom till sjukhuset när mina föräldrar låg där blixtrar förbi. Jag tycker inte om sjukhus så undviker de så mycket jag kan. När vi kommer så slår sjukhuslukten mig rakt i huvudet, den lukten av handsprit blandat med plasthandskar är kvävande. 

En personal kommer mot oss med ett leende.

– Hej, vem vill ni hälsa på?

– Hej, Margareta svarar John kort.

– Men jag har varit här förr så jag hittar till henne.

– Vad bra. Säg till om ni behöver hjälp med något. Det är sångstund nu om en halvtimme i samlingsrummet om ni vill vara med. 

Det sista vet jag inte om John hörde för han var redan på väg genom korridoren och jag fick småspinga ikapp honom. När vi går genom korridoren så inser jag att det är typ lägenheter som man bor i, eller ja, det är fortfarande ett rum men jag sneglade in i ett av rummen som stod öppna och det ser mysigt ut. Det är inte sjuksalar som min bild varit. Jag insåg just att jag aldrig varit på något ålderdomshem tidigare. Man kallar det kanske inte ens så längre, det heter säkert vårdhem nu för tiden. 

Huset är avlångt med entrén på mitten och vi går i vänstra korridoren och den känns väldigt lång men plötsligt stannar vi framför en dörr som står lite på glänt och man hör en tv som är på därinne. På dörren hänger det en opersonligt skylt med siffrorna 22 på.

Jag kommer plötsligt på att jag glömde blommorna i bilen.

– John, jag glömde blommorna i bilen säger jag stressat.

– Det gör inget, hon behöver dem inte.

– Jo, jag hämtar dom. Ge mig bara bilnyckeln så skyndar jag mig. Gå du in så länge.

Min mamma lärde mig redan som liten att man aldrig kommer hem till någon tomhänt och är det första gången var det nästan en dödssynd enligt henne så för mig att hälsa på Johns mamma första gången utan att ha med mig något är helt omöjligt. 

När jag skyndar genom korridoren tillbaka med blommorna i handen ser jag att de flesta dörrarna är smyckade med någon form av krans eller annat personligt som gör att de där siffrorna inte sticker ut. Alla dörrar utom Margaretas.

Kommentarer är stängda.