28

28

Nu i eftermiddag ska vi åka till Johns mamma. Jag är så nyfiken och längtar så efter att vi ska dit. Jag har haft svårt att koncentrera mig på jobbet idag och Anna undrade vad det var som gjorde mig så glad så det syntes nog tydligt. Jag visste inte vad jag skulle säga för hon tror att hans föräldrar är döda precis som mina och jag har inte berättat att mamman lever. Det känns som det blir så mycket frågor om varför han ljugit om det så jag känner att jag hellre låter bli att säg något.

Jag har blivit bra på att ljuga för Anna och det gör mig ledsen för förut delade vi ju allt och berättade alla hemligheter för varandra. Nu har det blivit en glipa mellan oss och det känns att vi glidit ifrån varandra sista tiden.

Så istället för att ljuga för henne så berättar jag att jag är gravid och hon blev så otroligt glad.

Jag går lite tidigare från jobbet för jag vill hinna köpa med mig något till hans mamma. Men jag vet inte vad man ska köpa. Blommor eller choklad eller något gott te. Jag går förbi Helens jobb och funderar på om jag ska ringa henne och fråga men nej, jag köper bara någon fin blomma. Jag tror inte John vill krångla till det för mycket.

När jag väl bestämt mig för att köpa blommor till henne så kommer ju nästa val, vilka? Jag gör det enkelt för mig och ber tjejen i blomsterbutiken att bara göra en fin bukett. Det får vara tanken som räknas helt enkelt.

– Hej Jessie.

Jag känner igen rösten men måste ändå vända mig om för att vara säker på vem det är. Det är Anna, basket-Anna. Fan, jag glömde den där klubbkvällen de hade som jag lovade komma till.  Hur kunde jag glömma den, jag ville ju träffa alla igen. Usch nu skäms jag och måste hitta på en bra lögn om varför jag inte kom dit eller ens hörde av mig.

– Hej, åh vad längesen. Säger jag glatt och kramar om henne.

– Vi saknade dig på klubbmyset. På riktigt Jessie, vi saknar dig, jag saknar dig. Hennes leende gör mig varm ända in i själen.

De var mina närmsta vänner under många år, speciellt Anna. Nu när jag står med henne framför mig är det svårare att putta bort känslan av saknad även från min sida.

– Jag saknar dig och er jättemycket också. Det har varit så mycket bara och vi har köpt hus och haft lite att göra med det.

– Nej, vad kul, hus ja, då är det på allvar. När ska ni gifta er säger hon och skrattar till.

– Ja du, köpa hus är nog mer bindande än giftermål.

– Men du kom förbi träningen någon dag. Ingen press bara kom dit och snacka lite och känn in stämningen. Du kommer inte kunna motstå oss då.

– Jag måste iväg men lova att komma förbi. Jessie lova!

Anna kramar mig och är borta på en sekund. Jag tar min blombukett och börjar gå hemåt. Nu är det inte Johns mamma jag funderar på utan på mig. Vart hade jag tagit vägen? Anna var precis som hon alltid varit, glad och sprattlig och positiv. Hon är så där lättsam och obekymrad som jag ofta önskar att jag hade varit. Och vem har jag blivit då? Jag upplever mig själv som mycket tråkigare och tillbakadragen än tidigare.

Jag saknar basketen jättemycket nu och inte bara basketen utan allt runt omkring den. Vännerna och att man hade något att fokusera på och se fram emot. Jag hade något att kämpa för på ett sätt jag inte har nu. Nu jobbar jag och sen är jag hemma och jag gillar ju det med men just nu när jag tänker tillbaka så saknar jag det så mycket at det gör ont i magen. Jag mådde väldigt bra av att vara i ett sammanhang och man kände sig alltid viktig. Undra om det var det som John reagerade på att han inte var viktigast i mitt liv eller det enda viktiga.

Jag lovar mig själv att gå förbi träningen någon dag och försöka komma in i gänget igen så kan jag börja spela efter graviditeten kanske. Jag har förstått på andra mammor att det är viktigt att ha något eget att göra ibland som inte handlar om blöjor, amning och städning.

När jag kommer hem är John redan hemma och har precis duschat och hela huset luktar hans parfym. Jag älskar hans parfymer, speciellt den här som han använder vid lite speciella tillfällen. För att vara man så tror jag han har ovanligt många parfymer. Han har faktiskt fler än mig, jag är sån som alltid köper samma för jag gillar inte förändringar ju. John har försökt att köpa andra till mig ibland men de gillar jag aldrig så jag har egentligen bara en och köper bara ny när den är slut. John kan knappt låta bli att handla ny om han ser en parfym i affären. Han är så noga med alla såna saker, parfym, kläder och skor. Oj oj, hans skor, det är något heligt för honom. Han köper skor som kostar mer än vad jag lägger på kläder på ett år och han putsar och tar hand om de som sina barn. Han är faktiskt noga och tar hand om alla sina saker.

Han brukar sucka lite över min slarvighet. Jag har absolut inte nyputsade skor och jag slänger mina kläder på golvet när jag ska gå och lägga mig. Jag har inte mina kläder snyggt upphängda efter färg i garderoben. Nej, det är inte alls samma ordning på mig som med John.

Han kan även irritera sig på hur handdukarna hänger i badrummet. Han har ett speciellt sätt att hänga dom som jag inte får till riktigt, ibland anstränger jag mig men jag har det liksom inte i mig så det blir aldrig bra utan han går och rättar till det efter mig. Han klarar heller inte av att köksstolarna inte sätts tillbaka in mot bordet. Jag testar honom ibland för att se om det verkligen är något han inte kan låta bli och det kan han inte. Han har sina rundor som han går efter jobbet då han rättar till saker. Verkar som han inte får ro om han inte får göra det.

Jag tänker att det är väl ok att vara olika, han blir ju aldrig arg. Men visst suckar han ibland ganska högljutt och ger mig pikar men jag är slarvig och det går nog inte att ändra på.

Kommentarer är stängda.