27

27

Livet tar dig på en krokig resa. Det är inte stora snabba motorvägar vi åker på utan mer småvägar och lite då och då åker vi av vägen. Jag tycker väl livet ska få vara lite krokigt så klart, men jag gillar inte avåkningarna då man hamnar helt ur kurs. Man kan ju undra vem som kör min bil egentligen, förmodligen jag och jag har inget körkort så inte så konstigt kanske. Nej, men ska jag vara lite allvarlig så är det ofta jag undrar ändå vad meningen med livet är. Inte så att jag är deprimerad eller något jag tycker om att leva men jag förstår inte riktigt meningen och oftast kommer jag fram till slutsatsen att det inte finns någon mening utan livet bara är. Varför måste livet ha en mening egentligen?  Jag kräver inte så mycket av mitt liv heller eftersom jag inte är äventyrlig av mig eller behöver någon spänning. Jag vill bara må bra och skapa ett still liv hemma.

Och nu ser jag det framför mig på riktigt. Nu har jag mitt liv i handen. Det som jag drömt om sen jag var liten.

– Var är du Jessie, frågar John med mjuk röst.

– Här, svarar jag med ett leende.

Och inser att maten kommit in utan att jag märkt det. Kommer plötsligt på hur hungrig jag faktiskt är. John lyckades få bord på en av våra favoritrestauranger och jag beställde min favoritpasta med deras hemlagade pesto. Den kan jag drömma om ibland. Bara lukten av den gör mig lycklig.

– Jag har tänkt lite på det där om att vi borde hälsa på min mamma. Jag tror du har rätt. Jag tycker vi gör det, hon ska ju bli farmor och man vet faktiskt inte hur länge till hon finns kvar i livet.

– Åh, ja, vad kul! Det gör vi.

– Ja, jag ringer och frågar om besökstider så hittar vi någon dag snart.

Jag blev jättepaff av det han sa. Wow, vilken förändring hos John på sista tiden. Undrar om det är nu för att vi är gravida igen? Ja, det spelar ingen roll varför. Undra om jag ska försöka fråga om vi även kan träffa Helen? Jag hade velat ha henne i mitt liv utan att behöva smyga med det och ljuga för John. Men nej, jag väntar nog med det.

 John ser nöjd ut och verkar lättad över sitt beslut. Jag tänker att en mamma är ju ändå alltid en mamma så det är så fint att de får ses igen och jag är så nyfiken på henne så jag spricker. Extra nu när jag träffat Helen också. Min bild är att hon är en ganska känslokall och hård dam med en fasad som är tjockare än betong. Jag hoppas att den bilden inte stämmer utan att det blir ett fint möte.

– Tänk att vi ska ha barn älskling, vi ska bli föräldrar. Det är nästan overkligt. Jag har längtat så mycket och nu med huset så är det perfekt. Ska vi till barnmorskan nu i veckan då?

– Ja, jag ringer imorgon men du måste inte med på det mötet, det är inget viktigt.

– Så klart jag vill med på det, jag vill med på allt.

– Jag ska bli pappa, fortsätter han drömmande som om han säger det till sig själv.

– Men du verkar inte så glad, Jessie. Är det graviditeten?

Jag vet inte vad jag ska svara för jag är ju glad så klart men det finns en oro och känslan från förra gången finns hela tiden med. Men vi har aldrig pratat om missfallet så det känns konstigt att säga något om det nu. Jag är rädd att förstöra den fina stämningen.

– Jo, jag är glad att vi ska ha barn, jag tar Johns hand och tittar upp på honom och han ser så glad ut så jag blir plötsligt modig.

– Men jag är orolig att det ska hända något igen. Rädd att hoppas och sen förlora barnet. Det är bara det.

John rycker åt sig sin hand och ser plötsligt hård och kall ut. Allt det mjuka och glada är borta och jag ångrar mig så att jag förstörde det. Varför var jag tvungen att ta upp det?

Jag ser i hans ansikte att jag tog John tillbaka till minnen han inte ville minnas.

– Du ska alltid ta upp det dåliga, säger han med hård röst. Måste vi tänka på missfallet nu när du precis blivit gravid. Många kvinnor får missfall men det går oftast bra andra gången så det behöver ju inte bli så igen. Det är aldrig lönt att tänka på saker som hänt och gräva ner sig i det förflutna.

Han vikar åt kyparen att vi vill betala så jag förstår att denna fina kväll är slut nu. Jag känner mig yr och trött igen. Han pratar som om det var ett vanligt missfall. Han pratar som om han inte förstår att han dödade vårt förra barn. Kommer han ens ihåg att han slog mig? Jag känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken och jag vill bara springa därifrån men stoppar min impuls och anstränger mig för att inte bryta ihop. Jag ville att John skulle klappa på mig och övertyga mig om att detta barnet var tryggt och att inget skulle hända denna gången. Jag vill på något sätt att han gör mig trygg och säker på honom igen. Men hans reaktion visar mig raka motsatsen.

Kommentarer är stängda.