26

26

När jag kommer hem är klockan inte så mycket. Jag sätter mig i min favoritfåtölj, den som alltid tröstar mig när jag mår dåligt. Jag är så snurrig av allt som händer och jag vet inte riktigt vad jag ska känna eller tänka. Jag hade velat pausa alla tankar och känslor en dag. Tänk att få en dag ledigt från allt som surrar i huvudet. Undrar hur man skulle uppleva surret när det kom tillbaka? Vi är vana vid att det alltid surrar ju. Jag tänker att jag skulle ha lättare för att ta beslut efter en paus men det är nog inte sant. Jag kan aldrig ta beslut och nu står jag med mitt livs största beslut framför mig. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat gissa att jag ens skulle fundera på abort någon gång i mitt liv. Jag vill ju ha barn, det är en av mina största drömmar. Jag ser trädgården genom fönstret och kan verkligen se gungorna och sandlådan och mina barn som springer runt i vattenspridaren på gräsmattan. Det är verkligen det jag vill mest av allt. Jag lägger handen på magen och vet att jag faktiskt inte har ett val att ta. Jag kan inte välja något annat än mitt barn. Plötsligt skäms jag för att jag ens tänkt att jag skulle göra abort. Det är ju också att döda, konstigt egentligen att man får göra det. Men jag tycker ändå att det är sämre för ett barn att födas i en värld där den inte är välkommen eller inte kommer ha ett bra liv för att ingen kan ta hand om det.

– Du är välkommen, viskar jag till min mage.

– Vem är välkommen, hör jag John fråga.

Jag hade inte hört honom komma hem.

– Oj, hej vad gör du hemma så tidigt.

– Nja tidigt och tidigt, normal tid kanske, säger han och skrattar till.

Han är på gott humör det hör jag. Han känns liksom lättsam och nöjd.  Jag måste ju berätta att jag är gravid men jag är sugen på att behålla den nyheten själv lite till och bara njuta av min nya känsla i ensamhet. Han kan väl få veta det imorgon. Jag hör John stöka runt i köket och undrar om han har en överraskning.

– Här älskling, säger John mjukt och sträcker fram ett vinglas.

– Kan du inte laga den där goda pastan, du vet den som jag älskar? Vi kan göra det tillsammans fortsätter han och ger mig en puss i pannan.

Det enda jag kan tänka på är att jag sitter med vin i handen och hade inte tänkt berätta för John nu. Hur ska jag ta mig ur detta nu då? Han kanske inte märker att jag inte dricker så kan jag hälla ut det när han duschar, han duschar alltid efter jobbet.

– Jo så klart, det var längesen. Duscha du så fixar jag det. Jag lägger till ett leende för att övertala honom.

– Mmm nej, jag vill bara mysa gumman.

Han sätter sig i soffan och lutar sig bekvämt tillbaka och jag slås än en gång över hur snygg han är, min John. Han klappar på soffkudden bredvid honom vilket betyder att han vill att jag ska sätta mig hos honom. Han tittar på mig med den där kärleksfulla blicken som jag bara älskar.

– Skål! säger han och höjer sitt glas som redan är halvt urdrucket.

Nej, jag måste berätta helt enkelt. Detta kommer jag inte ur och det är säkert bra. Det är väl inget jag ska hålla för mig själv, det är lika mycket hans barn. Jag går bort och sätter mig bredvid honom och sätter mitt orörda glas på bordet och när John ser det så ler han brett som om han fattar.

– Älskling, vi är gravida igen.

– Åh, är det sant! Jag visste det, säger John jätteglatt. Som jag längtat, detta måste vi fira älskling.

Han lyfter upp mig ur soffan och kramar mig så jag knappt får luft. Så här glad blev han inte förra gången jag var gravid. Han verkar genuint glad över detta.

– Jag ringer och bokar bord någonstans, vi måste ut och fira! Han är så uppspelt att han inte ens kan stå stilla.

Jag ställer mig vid fönstret och tittar ut i trädgården och känner mig så glad. Här kommer våra barn att springa runt på riktigt. Det är verklighet, det blir bra ändå det här. John är sitt gamla jag igen och har varit det länge nu. Jag måste börja lita på honom igen och slappna av. Den där John som var här innan kommer inte tillbaka, det var en svacka som vi nu tagit oss ur. Jag känner mig lite stolt att jag varit stark nog att ta mig ur det och det var värt att ha lite tålamod. Nu börjar mina drömmar gå i uppfyllelse en efter en. Tänk vad glad mamma hade varit nu och stolt hoppas jag. Jag har mitt fina hus och väntar barn som jag vet att hon varit överlycklig över. Barnbarn önskade hon sig men fick aldrig uppleva det.

Jag saknar dig mamma säger jag tyst i mitt huvud och precis i det ögonblicket kändes det som att hon la sin hand på min mage.

Jag tar fram mobilen och börjar skriva till Helen. Jag vill berätta hur bra det blev så hon inte behöver oro sig. Jag vill så gärna att hon ska få se John så här igen. Jag måste försöka övertala John att vi ska försöka ses igen.

Jag ångrar mig och raderar det jag skrivit. Lite rädd att John ska se det han är en mästare på att smyga sig på. Jag får ringa henne imorgon istället.

Kommentarer är stängda.