25

25

På väg till mötet med Helen blir jag så nervös och jag känner mig dum som ringde henne. Hon har ju inget med detta att göra och när vi sågs senast så sa hon tydligt ifrån att hon inte ville ha något med detta att göra. Hon verkar vara en väldigt snäll person bakom den hårda fasaden. Men det spelar ingen roll nu för jag kan ju inte avboka. Helene sitter redan på ett bord inne i caféet och hon ser mig genom fönstret och vinkar.

– Hej Jessie! säger hon mjukt och kramar om mig.

Jag känner hur mycket medmänsklighet det är i henne. Hon ser på mig med snälla ögon, det är inte advokat Helen som jag möter. Det är nog den Helen som Josefin mötte och hade som stöd.

– Jag köpte vars en sallad och vatten. Är det ok?

– Ja, absolut, tack vad snällt.

Så skönt att jag slapp stå och välja något. Hon känner ju inte mig så bra men att välja saker är inte min starka sida och idag är jag ur form så det hade nog slutat med bara kaffe till lunch annars.

– Jag har tänkt så mycket på dig. Det berörde mig mycket när du kom till kontoret. Det rörde upp så mycket känslor och ångest men även fina minnen. Jag har inte klarat av att tänka på Josefin så det var fint att få prata lite om henne. Ni hade nog tyckt om varandra du och Josefin. Ni påminner ganska mycket om varandra på något sätt. Jag har haft lite dåligt samvete för jag var så pass kall om vad du varit med om och upplevt. Jag kände just då att jag inte orkade ta in det men jag kan inte låta bli att bry mig. Jag är inte så hård och kall som det ser ut. Min fasad är min överlevnad men under den är jag ganska skör. Jag såg i dina ögon att du ville dela med dig och inte vara ensam i det du upplevt och du är inte ensam, jag finns här. Jag blev så glad att du ringde, för jag har inte vågat. Jag är rädd att John får veta att vi ses. Inte för min skull för jag tror inte han skadar mig men jag är rädd att han ska bli arg på dig och ta ut det på dig, för dig vågar han skada eller hur?

– Mmm, är det enda jag kan svara för mina tårar bara rinner.

Jag klarade inte att hålla igen det nu när hon var så snäll mot mig. Det känns så skönt att släppa på detta lite. Det har varit tungt att bära på ensam. Jag känner hur kroppen släpper efter från spänningar och jag kan inte kontrollera det, det bara måste ut. Allt detta har varit jobbigare än jag förstått.

– Så hur mår du då? Du sa att du är gravid igen!

– Ja, jag gjorde ett graviditetstest idag, eller två för jag litade inte på det första.

– Jag ser att du inte är glad över det men berätta., Jessie,  berätta allt.

Jag tömde mig helt där på caféet, jag berättade allt för Helen. Om Frankrikeresan och hur John förändrades där. Om alla mina känslor och oro men också om kärleken till honom. Om alla svåra känslor och funderingar som jag haft. Det var så befriande att bara få säga det högt. På något sätt har jag kunnat låtsas som om det inte varit riktigt sant om jag inte sa det högt. Men nu hör jag själv det jag berättar och jag blir medveten om att det är sant, det har hänt.

Hade en kompis berättat detta för mig så hade jag direkt sagt att hon skulle lämna honom. Jag hade inte förstått varför hon var kvar hos honom. Hur kan någon tillåta att bli behandlad så? Men han är ju inte bara sån. Han var inte så innan och nu är det ju bra. Jag berättar hur mycket John kämpat för att vi skulle bli gravida igen.

Det enda jag inte berättade för Helen var hur jag fick missfall. Jag skäms så otroligt fortfarande för att jag inte kunnat skydda mitt barn. Nästan så det känns som det är jag som dödat det också. Jag vill inte att hon dömer mig jag behöver henne så mycket just nu.

Helen sitter bara tyst och lyssnar, hon gör inte en min egentligen och hon ser inte förvånad ut. Hon låter bara mig tömma ut allt utan att avbryta mig. Tur att jag sa till Anna att jag skulle gå hem för att jag inte mådde så bra för den här lunchen blev lång.

Jag känner hur jag kan andas fritt igen. Tyngden från axlarna har lättat lite.

– Vill du ha kaffe frågar Helen mjukt.

– ja, gärna.

Jag iakttar henne när hon går fram och beställer kaffe och hon är väldigt lik John. I hållning och rörelser och det självklara sättet att ta plats. Det har jag aldrig haft, jag försöker alltid låta andra går före och är blyg i de flesta situationer. Jag borde kanske bli lite mer rakryggad och framåt. Jag är ganska lik min mamma inser jag. Så undrar då hur Helens och Johns mamma är, förmodligen också framåt och självklar för man brukar väl ta efter sina föräldrar. Eller så är hon precis tvärtom och de har bara formats av omständigheterna.

– Hur är det med din mamma, frågar jag direkt när Helen kommer med kaffet för att föra över fokusen på annat än mig.

– Jo, det är bra med henne tror jag. Det var längesen jag var och hälsade på henne nu. Det tar ju på krafterna varje gång så jag undviker det så långt det går. Men hon börjar bli ganska dålig och lite förvirrad har jag tyckt de sista gångerna. Jag kan hoppas på att hon går bort snart, vilket låter hemskt. Samtidigt finns det en del av mig som vill att hon ska lida så mycket som möjligt innan hon dör. Fast det önskar jag ju inte egentligen så klart. Men jag hade nog kunnat slappna av mer om hon går bort. Då påminns jag inte hela tiden.

– Men du hälsar ändå på henne då och då? Det måste du ju inte.

– Nej, knäppt va! Jag borde inte hälsa på henne alls. Hon förtjänar inte min tid. Men det är någon barnslig längtan efter förlåtelse och kärlek jag hoppas på så klart. Jag hälsar inte på henne för hennes skull utan det är för min skull.

Man kan verkligen höra hennes längtan och den syns i ögonen så tydligt. Jag vill bara krama om henne. Det kan inte varit mycket kärlek hon fick under sin uppväxt.

– John borde också hälsa på en gång åtminstone innan hon går bort. Jag tror han skulle ångra sig annars.

– Jag har försökt övertala honom att vi skulle åka dit. Men han vägrar. Jag försökte prata med honom då efter jag var på ditt kontor men han vill verkligen inte prata om varken barndom eller något sådant. Jag skulle aldrig våga säga att jag träffat dig. Det skulle han verkligen inte heller tycka om.

– Men Jessie, hur ska du göra med graviditet? Är du rädd att få missfall igen? Det är ändå ganska vanligt att kvinnor får missfall men sen går det bra nästa gång.

Fan, hon släpper inte ämnet. Jag vill verkligen inte berätta för henne men jag måste nog. Hon förstår ju inte annars.

Hon lägger sin hand på min, hon ser nog att detta är jobbigt för mig. Det är något med henens hand på min som gör mig trygg.

– Det var inget vanligt missfall, viskar jag fram.

– Nej, Jessie, det får inte vara sant. Var det John?

– Ja, det var John, snyftar jag fram. Och jag! Jag kunde inte skydda mitt barn Helen, jag vågar inte bli mamma för jag kan inte skydda barnet.

– Men nej Jessie, säger Helen bestämt.

– Det är inte ditt fel. Det är inte det, Jessie, du måste förstå det.

– Han slutade inte sparka. Jag försökte skydda magen med händerna men det hjälpte inte.

– Du förstår att du måste lämna honom, va?

– Ja jag vet att det ser ut så men jag älskar honom och det är bra nu och varit det länge. Han hade bara en svacka.

– Nej Jessie. Han kommer aldrig sluta, förstår du det? Han är sjuk, han behöver hjälp. Han behöver någon form av behandling eller fängelse egentligen. Om du vill anmäla honom så hjälper jag dig. På riktigt, jag hjälper dig med allt. Du vet vad som hände med Josefin. Du måste gå innan något mer händer.

– Jag kan inte just nu. Jag måste få tänka först. Det är inte så enkelt som det verkar.

– Ok, jag hör vad du säger men jag kommer inte ge mig. Jag kommer inte tillåta att samma sak händer igen. Kan du lägga in mitt telefonnummer under något annat namn så om jag ringer finns det ingen risk att han ser att det är jag.

Så söt hon är Helen. Vad skulle jag göra utan henne och hennes stöd just nu? Jag förstår verkligen vad hon måste ha betytt för Josefin. Man blir väldigt isolerad med John. Det sker lite smygandes så man märker det inte förrän det är ett faktum.

Kommentarer är stängda.