När jag vaknar ligger det där jäkla testet bredvid mig i sängen. John måste lagt det där innan han gick till jobbet. Jag känner mig inte gravid så jag fattar inte varför jag ska testa mig nu. John verkar så ivrig att vi ska bli gravida. Undrar om det är för att han vill glömma det han gjorde och få det ogjort på något sätt. Helen sa att han inte alls ville ha barn men det märker jag verkligen inte av i alla fall.

Vad är det för berg- och dalbana jag åker? Ena stunden älskar jag John och sedan i nästa avskyr jag honom. Det tar på mina krafter att åka runt så och jag hittar inget sätt att hoppa av. Jag trodde att jag skulle bli hjälpt av att prata med Helen men det gjorde mig bara mer förvirrad.

Jag skulle så gärna vilja träffa hans mamma och få en känsla av vem hon är. Kanske kan jag be Helen att jag får följa med någon gång när hon hälsar på. Eller nej, det är kanske konstigt.

Jag tar fram hennes visitkort som jag gömt längst in i mitt nattduksbord. Jag tog ett i smyg innan jag lämnade Helens kontor. Det är vitt med blå text, tråkigt och stelt och advokatigt. Både hennes telefon och mail står längst ner. Men jag undrar om det är en jobbtelefon eller om hon har kombinerad. Kanske bättre att jag mailar henne. Bara tanken på att ta kontakt igen gör mig nervös och orolig. Jag tror inte hon vill ha mer kontakt med mig.

Jag gör graviditetstestet och väntar otåligt på att det ska visa om jag är gravid eller inte. Jag känner mig ju inte alls gravid så egentligen vet jag inte varför jag väntar på svaret. Tänk vad två små streck kan göra. Jag går ner och fixar frukost istället för att vänta. När jag kommer upp i sovrummet igen och tittar på testet så tror jag inte mina ögon. Där är ju två streck, jag förstår inte. Är jag gravid ändå? Men det kan inte stämma, jag väntade nog för länge innan jag tittade på det. Jag läser i informationsbladet och ja, det kan visa felaktigt om man väntar för länge. Jag är lite osäker på hur länge jag var nere. Fan, nu vet jag inte vad jag ska känna. Nu blev det ännu värre för nu fick jag inget svar. Min känsla i magen är dock tydlig och det är att jag faktiskt inte vill vara gravid, inte nu i alla fall. Jag får köpa ett test till efter jobbet. Nu förstår jag lite mer varför jag inte velat ta testerna. Jag trodde det var för att jag inte ville bli besviken om jag inte var gravid men det var nog tvärtom. Jag är rädd för att vara gravid.

Jag skriver till Anna på jobbet att jag blir lite försenad för jag kan inte vänta med testet jag måste veta nu. Jag tar vägen inom apoteket på väg till jobbet.

– Hur är det, Frågar Anna och tittar oroligt på mig

– Det är bra, ljuger jag.

Men jag ser att hon inte tror på mig.

– Men på riktigt Jessie, vad är det? Du ser helt blek ut.

– Jag har bara sovit lite dåligt svarar jag och försöker le så hon ska släppa det.

Hon är så envis och brukar inte ge sig. Hon träffar ju mig så pass ofta så hon brukar se när något är fel och jag ljuger ofta för henne. Känner mig lite dum för hon vill verkligen väl. Undrar om inte hon är den personen i mitt liv som bryr sig om mig mest av alla jag känner?

Jag skyndar mig in på toaletten för att göra det andra testet. Väntan är nästan olidlig, de längsta minuterna som finns. Jag vill inte se två streck, jag vill inte vara gravid just nu. Jag klarar inte det mentalt än och jag litar inte på John. Jag vet faktiskt inte om jag någonsin kommer göra det igen, eller om jag kan förlåta det som hände. Jag har lagt testet upp och ner på vasken för att inte stirra mig bind på den. Alarmet på klockan ringer och jag vänder på graviditetstestet och ser direkt det jag inte vill se. Det är två streck även på detta test, jag är gravid. Fan också hur gör jag nu.

Jag kommer nog vänta med att berätta för John tills jag vet vad jag själv tycker och vill med detta. Han kommer bli så glad och jag kan inte dölja mina känslor runt detta än. Jag behöver prata med någon men med Anna känns så svårt för jag kan ju inte förklara för henne varför jag inte vill vara gravid. Hon vet ju inte hur vi haft det så hon skulle inte förstå och hon skulle bli så glad och direkt börja prata om allt positivt. Hon är sån, så där positiv och peppande och det är inte i alla situationer som man orkar det riktigt.

Jag tänker direkt på Helen. Hon är den enda som skulle förstå mig. Jag hade tagit med hennes visitkort i min väska. Jag hade det nog på känn att det skulle behövas.

– Hej, Helen. Det är Jessie

– Hej, svarar hon och det är tydligt att hon är på sin vakt som om hon är rädd att John tjuvlyssnar.

– Jag är gravid.

Det blir helt tyst så där jobbigt länge. Jag vet inte vad jag mer ska säga och jag blir plötsligt blyg och osäker på varför jag ringde. Funderar på att bara lägga på.

– Kan du ses på caféet bredvid mitt jobb på lunchen?

– Ja det kan jag, svarar jag lättad.

– John är inte med dig? frågar hon oroligt.

– Nej! Han vet inget än heller.

– Ok. vad bra, vi ses där då, ska vi säga kl. tretton? På tonen hör man att det inte är en fråga utan mer ett konstaterande.

– Ja, det går bra, ses då.