23

23

Man får ta en dag i taget sa alltid min mamma. Hon var alltid lite försiktig och pessimistiskt lilla mamma. Jag upplevde alltid mamma som någon som aldrig drömde eller förskönade verkligheten, tvärtom nästan. Men nu när jag tänker tillbaka så upplever jag henne lite annorlunda, ja, hela barndomen börjar se annorlunda ut. Minnen som jag tidigare inte haft börjar komma fram. Jag vet ju egentligen inte om det är riktiga minnen eller som jag bara hittar på i mitt huvud. Men de känns äkta och de dyker alltid upp när jag minst anar det. Det kommer aldrig när jag försöker minnas och anstränger mig. Det är kanske inte så mycket nya minnen egentligen utan mer hur jag minns de. Jag tänkte aldrig på förr hur ledsen mamma såg ut tex. Men nu när jag får minnen av henne i olika sammanhang så kan jag se hennes ansikte i ett annat ljus. 

Niclas säger ju alltid att jag inte minns det som han gör och att jag nog förträngt det jobbiga. Jag börjar tro att han har rätt. 

Jag vet inte om jag vill minnas det annorlunda för alla mina fina minnen blir förstörda av de nya. Jag vill ha kvar min bild av min lyckliga barndom som var trygg och lugn.

Jag önskar så att jag fick sitta ner och prata lite med mamma. Låna henne en timme från himmelen eller vart hon nu är. Eftersom hon var så troende så borde det vara just himlen som hon hamnat i. Jag pratar med henne ibland när jag ligger på gräset och tittar upp på molnen, så som jag gjorde som liten men jag får ju inga svar. Det är just svaren jag är ute efter. En arbetskamrat till mig berättade för ett tag sen att hon varit hos ett medium och då fått prata med sin mormor. Men nej, jag kan inte riktigt tro på sånt där. Jag tror det är folk som bara hittat ett sätt att tjäna pengar men det finns ändå en pytteliten nyfikenhet och jag skulle nog vilja tro på det. Men så länge jag inte har bevis blir det svårt.

Jag tänker så mycket på allt som Helen sa när jag var hos henne. Det var ganska längesen nu men jag håller fortfarande på att bearbeta och framförallt fundera på vad jag ska göra med den informationen. Jag har försökt prata lite försiktigt med John om barndomen genom att ta upp lite om min och sen fråga honom men han säger inte mycket. Jag tog mod till mig vid något tillfälle och föreslog att vi skulle hälsa på hans mamma men han bara snäste att hon är död för mig.

Vi har det så skönt just nu så jag vill inte provocera honom eller riskera att det blir dåligt igen. Jag önskar att Helen fått träffa den här John som jag har nu, det är nog den som hon saknar egentligt.

Jag kanske ska bjuda hit henne så de får träffas igen. Det är väl aldrig bra att inte lösa sina problem. Dom borde hålla ihop, de tre syskonen. Jag är så otroligt nyfiken även på den andra brodern. Tänk så mysigt om man bjöd hit dom alla någon kväll och bara hade trevligt. Varken jag eller John har någon direkt släkt som vi umgås med och jag saknar det. Vi umgås egentligen inte med någon. 

Just det, jag fick ju ett meddelande från Anna, basket-Anna. Hon skrev att de saknade mig och undrade om jag inte skulle komma tillbaka. Jag hade funderingar på om jag skulle börjat igen efter sommarn men det blev aldrig så. Hon undrade om jag ville hänga med tjejerna ut på deras klubbmys. Jag måste ju svara henne, men kan inte bestämma mig om jag ska följa med. 

Efter missfallet slutade jag med basketen helt. Men redan innan hade jag börjat halka efter och var inte med så ofta längre. Jag visste inte riktigt vad det var men jag fick ofta en känsla att John inte gillade det. Jag valde honom framför matcherna och han tyckte det var tråkigt om jag inte var hemma på kvällarna så jag började bli hemma från träningarna också. Konstigt nu när jag tänker på det, för det var inget som han sa egentligen och jag älskade min basket så jag förstår egentligen inte varför jag gjort så.

Nej, jag svarar att jag följer med på klubbmyset. Det är dags för mig att komma ut lite.

– Jaha, här sitter du! Säger John med varm röst och lägger en filt om mina axlar och sätter min favorittekopp framför mig.

Jag hade inte känt att det blivit kallt på altanen. Så fin han är, min John, omtänksam och kärleksfull. Det är så här jag vill ha det. När han är så här så kan jag inte riktigt tro på allt som Helen berättat.

– Hej älskling, svarar jag och ger honom en puss på kinden.

Jag älskar hans hud, den är så mjuk och han luktar alltid så gott, han luktar John.

Han sträcker fram en påse och jag förstår direkt vad det är. Det är ett graviditetstest som han velat att jag skulle köpa ett tag nu men jag är trött på att hoppas. Vi har tagit några tester på sista tiden  och alla är negativa. Jag blir inte gravid helt enkelt. Barnmorskan säger att hon tror det är som jag är rädd för att förlora barnet igen så jag vågar inte bli gravid. Hon vill att jag ska gå och prata med någon om det. Men det har jag inte sagt till John än.

 Undrar om jag omedvetet inte litar på honom eller om jag vill straffa honom för att han gjorde så jag fick missfall. Han dödade ju faktiskt vårt barn. Jag ryser vid tanken och känner mig illamående. Jag har förträngt allt det där, vill inte tänka på det. Han kom undan med mord på vårt barn. Plötsligt känner jag hur jag hatar honom och all den kärlek jag nyss kände är som bortblåst. Det är en känslomässig berg- och dalbana som jag bara vill stiga ur. 

– Jag går och lägger mig, säger jag och går snabbt innan han hinner stoppa mig. 

Kommentarer är stängda.