Det är så konstigt för mig för jag kan på ett sätt se den John som Helen beskriver men samtidigt inte. Det måste varit en förvirrad pojke som inte visste hur han skulle hantera livet. Jag känner hur jag verkligen känner med John och hans svårigheter. Jag kan på många sätt förstå honom bättre nu och varför han ibland har svårt att vara sig själv. Han skulle behöva söka hjälp för det här ju, det blir man aldrig för gammal för. Jag måste hitta ett sätt att prata med honom om det här. När jag tänker mig in i situationen att jag pratar med John om att jag varit hos hans syster i smyg och fått veta saker om hans barndom så kan jag direkt tänka mig hur den situationen skulle bli. Han skulle inte alls gilla att jag är här hos Helen, dessutom utan att han vet det. Ja, nej, så kan jag nog inte närma mig detta utan jag får försöka luska och få honom att själv prata om sin barndom istället. Jag kan verkligen förstå att Helen var rädd för honom när de var barn. Han är skrämmande när han är arg och jag är ändå vuxen. Hon måste ha känt sig så otroligt hjälplös, hon hade ju inte så mycket val då. Jag har ändå valet att lämna John. Undrar vad det är som gör att jag stannar, är det kärleken eller rädsla? Jag tror det är kärleken men jag blir osäker nu när jag sitter här.

– Men du har kontakt med din mamma, va? Jag vill försöka få ut mer ur Helen.

– Jo, det har jag lite ibland. Hon bor på ålderdomshem så hon blir omhändertagen utan att jag behöver ta det ansvaret vilket är skönt. Jag hälsar på ibland men det är alltid jobbigt och jag undrar varje gång när jag sitter där med henne framför mig varför jag anstränger mig för henne. Hon förtjänar inte mina besök eller min tid. Jag tror att jag hoppas på att en dag komma dit och få en ursäkt av henne, en förklaring eller att bara få se någon slags ånger i hennes ögon. Men än så länge har det inte hänt. Hon är som hon alltid varit, en polerad fasad. En sådan som jag också blivit och som jag hatar att jag tagit efter henne.

Hon är inte speciellt intresserad av mitt liv utan frågar mest om John. Lars har hon bättre kontakt med och han hälsar på ofta. Men mig har hon aldrig brytt sig om så mycket.

– Har John ingen kontakt alls med henne?

– Nej, han bröt all kontakt när han flyttade hemifrån. De bråkade så otroligt mycket när han bodde hemma och de försonades aldrig. Mamma var aldrig den som pratade ut om saker heller utan allt skulle sopas under mattan. Jag tror John var och hälsade på en gång precis när hon flyttat till hemmet. Men det blev nog inte så bra för sen har jag inte hört att han varit där. Inte vad mamma berättat i alla fall. Har han sagt något till dig?

– Nej, till mig har han sagt att hans föräldrar dog när han var ung. Det var först när vi träffade dig som jag fick veta att er mamma levde.

– Mm, jo, jag kan tänka mig det. För honom var det nog känslomässigt så att de var döda för honom båda för längesen.

Jag skulle så gärna träffa hans mamma. Bara för att få en känsla av vem hon är och var han kommer ifrån. Det hade kanske varit bra för John att hälsa på henne och göra upp med gammalt, innan det är för sent.

– Du får kanske övertala John om att ni ska hälsa på henne. Säger Helen precis som om hon läst mina tankar. Hon börjar bli ganska gammal och svag, även om hon är en envis människa så tror jag inte hon lever så länge till. Men Lars har frågat om John någon gång förr när vi hade kontakt. Han kanske ska försöka ha kontakt med honom. Jag klarar inte av det för vi bara bråkar, eller det är kanske jag för jag tar på något sätt ut min bitterhet på honom. Jag klarar inte riktigt av att han alltid fått det som jag velat få, så han påminner mig för mycket om allt som gick fel. Jag vet inte om John upplever samma för de var inte direkt ovänner utan det var bara att John kapade alla band, även med mig. Det var först senare när han träffat Josefin som han tog kontakt med mig igen och vi fick några bra år med mycket kontakt, innan Josefin dog då. Nu har han ingen väg tillbaka till mig, aldrig någonsin.

Det märks ändå att det finns en kärlek till John. Helen saknar nog honom på många sätt, den John som fanns innan. De har nog starka band ändå efter allt de gått igenom. Hon har inte så många andra i sitt liv. Precis som jag som inte heller har någon familj förutom min bror. Ibland kan jag önska att jag hade en syster eller att Niclas och jag stod varandra närmre. Plötsligt får jag lust att ringa Niclas bara för att höra hans röst så jag känner mig mindre ensam. Det har blivit mörkt ute och hur gärna jag än vill veta mer om John så är jag helt slut. Det är liksom stopp mentalt bara, jag orkar inte ta in mer nu. Jag måste bearbeta allt jag redan fått veta. Jag känner mig så förvirrad känslomässigt nu så det är bara cirkus i kroppen av alla känslor som far runt. Det skrämmer mig hur John varit samtidigt som jag fått en annan förståelse för honom nu. Ja, det är svårt det där, precis som Helen berättade om sin pappa hon både hatade och älskade honom på samma gång. Så är det för mig med, med John. Jag hatar när han är arg och elak men älskar honom så oändligt när han är sig själv.

– Jag måste nog gå hem nu.

– Ja, det börjar bli sent, svarar Helen och låter trött hon med.

Jag har dragit henne genom en resa i minnen som hon alltid undviker så detta kan inte vara enkelt för henne heller.

– Du, berätta inte för John att du varit här. Jag tror han skulle bli ganska arg för han gillar inte att inte ha koll på vad jag berättar.

– Nej, jag kommer inte berätta det.

Helen följer mig ut och vi går tysta genom korridoren och ner till entrén där den övertrevliga tjejen i receptionen gått hem för dagen så det är helt tomt och öde.

– Var nu rädd om dig, Jessie, säger Helen med allvarlig röst och lägger sin hand på min arm och när våra blickar möts så vet vi båda vad hon menar och för första gången känner jag att någon vet vad jag varit med om och att jag inte är ensam i det. Helen vet vad John gjort utan att jag behöver berätta något.

– Tack Helen, verkligen tack för att du berättat. Det hjälper mig mycket och jag är säker på att Josefin hade velat att du skulle släppa ditt dåliga samvete.

Jag får sådan lust att bara krama om henne men stoppar min impuls. Jag går ut i den mörka kvällen och luften känns så befriande. Som om jag inte kunnat ta ett fullt andetag sen jag kom in till Helen. Nu fyller jag lungorna med den kalla friska luften och börjar gå hemåt.