21

21

– Du har en bror till, va? Frågar jag i hopp om att vi ska prata lite om deras uppväxt.

– Jo, Lars vår lillebror. Eller ja, John är också lillebror men han har alltid varit storebror för mig. Lars är många år yngre än oss. Vi förstod aldrig varför våra föräldrar skaffade ett barn till så sent, de var ganska gamla då så det måste ha varit av misstag eller vad man säger. Men han var bedårande söt och gav oss många glada stunder när han var liten. Allt lugnade ner sig då på något vis. Vi fick en liten paus från allt kändes det som.

Det var ett rent helvete hemma annars. Det var alltid bråk och stök och slag. Vår pappa var väldigt våldsam och elak när han drack. Men som nykter älskade jag honom, då var han så fin. Mamma var en svag kvinna som inte vågade säga till om något. Hon bara gick undan när det hettade till hemma. Ibland fick jag för mig att hon var lättad när det inte var mot henne ilskan riktades, att hon var tvungen att ta den pausen när hon kunde. Men det var ju hennes barn han gjorde illa, hur kan man bara gå iväg då? Hur kan man inte skydda sina barn?

– kan du förstå det, Jessie?

Helen tittar sorgset på mig men jag svarar inte för jag vill inte störa hennes berättelse. Hon verkar inte vilja ha svar ändå utan hon sitter och tittar på mig utan att se. Hon är väldigt långt borta i tankar och minnen. Dom har nog haft en riktigt svår uppväxt. Hon pratar med ett annat djup i rösten nu jämfört med när hon pratade om Josefin. Sorgen i ögonen är något annat, något hjälplöst och bottenlöst men uppblandat med en enorm ilska och skam på något vis. Hon ser plötsligt liten ut där hon sitter i sin fina dräkt på sitt fina kontor. All denna fasad liksom bara spricker bit efter bit. Hur orkar hon leva så, att hela tiden behöva putta bort allt jobbigt som kan bubbla upp och stålsätta sig för att klara livet. Det måste vara så tröttsamt. Plötsligt börjar jag se John ur samma ljus som Helen. Han behöver förmodligen göra samma som henne, att alltid stålsätta sig. Det är kanske inte konstigt att han inte mår bra och inte kan kontrollera sig alltid. Någon gång måste det ju pysa ut annars exploderar man ju.

– Men jag har fått känslan att John inte var snäll mot dig men ändå var han som en storebror? Jag förstår inte riktigt. Ni borde ju skyddat varandra från föräldrarna då ju? Frågar jag lite försiktigt, rädd att hon ska ta illa vid sig och känna sig ifrågasatt.

– Mm, jo men så var det ju så klart upp till en viss ålder, att vi skyddade varandra. John tog ofta på sig skulden för mig och tog mycket skit som egentligen var mitt. Eller ja, oftast var det inte så att vi egentligen gjorde så mycket fel.

Fram tills Lars föddes var John väldigt beskyddande men sen var det som om han inte orkade skydda en till så han gav liksom bara upp eller så var det så enkelt att de var i den åldern han utvecklade sin egen ilska, jag vet inte men efter Lars föddes försvann den John som jag kände. Det kom liksom lite smygandes. Vi hade det lugnt ett tag tills Lars var ca ett eller så sen bröt helvetet lös igen. Och då hade jag på något sätt bara mig själv.

John hatade pappa även när han inte drack, han kunde liksom aldrig se det fina i pappa som jag kunde ibland. John blev en väldigt arg pojke och ju större och starkare han blev fick jag svårare att försvara mig mot honom. Jag började bli mer rädd för honom än jag var för pappa.

Helen tittar på mig och hon ser nästan förvånad ut som om hon inte hade tänkt berätta om dras uppväxt. De gör ont i mig att se hennes blick den är som ett bottenlöst hav av hopplöshet och sorg och jag gissar att det var exakt så hon kände som barn. Jag vill bara krama om henne, jag blir så arg att ingen i omgivningen såg eller gjorde något. Vi måste skydda barnen oavsett om det är våra egna eller inte. Vi har ett samhällsansvar att reagera och framförallt agera när barn far illa. Var fanns alla andra vuxna runt om denna familj och dessa barn?

– Jag är kanske mer lik pappa än jag tror, säger Helen med avsky i rösten och hat i ögonen när hon häller upp ett glas whisky till

– Lever er pappa?

– Nej, han är död. Han dog när jag var 14.

– Det är konstigt att man kan sörja en så elak person. Jag blev jätteledsen och vägrade gå på hans begravning. Jag var så arg på honom för att han lämnade mig kvar med mamma. Jag hatade på många sätt mamma mer än pappa för att hon svek mig hela tiden. Pappa var full och arg men vad var mammas ursäkt, att hon var feg. Jag hatar henne fortfarande och kommer aldrig förlåta henne. Det blev så tomt efter pappa och mamma blev bara mer och mer tystlåten och låg mycket i sovrummet med vad hon sa migrän. Jag tror hon försökte fly verkligheten.  Men det var inte lugnt hemma för det. John blev mer och mer arg och okontrollerad. Och det var alltid mig eller mamma han var våldsam mot, aldrig mot Lars. Lars har fått en lite enklare barndom, han var visst med i kaoset men han var aldrig måltavla för varken pappa eller John och mamma gav honom all den kärlek hon aldrig gav mig eller John.

Men det var inte bara hemma som John tog ut sin ilska utan även i skolan blev det kaos vart han än gick. En gång misshandlade han en klasskamrat så allvarligt att han låg på sjukhus i flera månader och sen bytte han skola. Jag har för mig att han blev delvis förlamad. Det konstiga är att John klarade sig undan. Han gör alltid det och det gör mig vansinnig. Han har ett sätt att prata sig igenom vad som helst. Det var en av anledningarna till att jag ville bli advokat så jag kunde se till att folk som honom inte går fria hur som helst.

Kommentarer är stängda.