20

20

Helen går bort till skrivbordet och plockar ut en whiskyflaska från nedersta lådan och tar två glas från brickan på det lilla bordet vid dörren med vattenkaraffen. Hon häller upp vars en stor whisky.

– Jag trodde bara det var i filmer som advokater hade whisky i skrivbordslådan, säger jag och skrattar.

– Haha, nej du, det är vi många som har. Det finns dagar som advokat som är extra tuffa och då är det ibland skönt att ta ett litet glas. Men alltid efter arbetstid, jag dricker aldrig på arbetstid så klart.

Hon sträcker mig ett av glasen och sätter sig tungt ner i fåtöljen igen. Hon ser lite gladare ut och ler mot mig. Helen vinkar åt en arbetskamrat som går förbi kontoret på väg hem. Jag har i ögonvrån sett folk gå förbi. Måste vara jobbigt att ha så stora fönster in till kontoret, du är aldrig själv på något sätt. Man kan aldrig stänga in sig i sin bubbla.

– Men herre Gud, utbrister Helen och tar sig för pannan.

– Barnet! Du är ju gravid det har jag helt glömt bort. Du ska ju inte dricka, säger hon lite skamset. Hon är på väg att ta mitt glas när hon tittar på min mage och sen på mig.

Jag ser frågan i hennes ögon utan att hon behöver ställa den.

– Jag fick missfall, säger jag kallt. Hur berättar jag inte för hon vill ju inte veta något mer om John.

– Oj, men stackare. Det måste ha varit jobbigt. Usch så dum jag känner mig nu, Jessie. Du skulle ju varit ganska långt in i graviditeten så jag borde sett det när du kom. Förlåt att jag varit så uppe i min historia så jag missade det. Jag blev så överraskad när du kom hit idag så jag fungerade inte som vanligt.

– Ingen fara, jag förstår det. 

– Du vet, Josefin ville så gärna ha barn men John ville absolut inte. Han har aldrig velat ha barn, det har han alltid sagt. Vi är nog skadade båda två av vår barndom så ingen av oss vill sätta barn till världen. Jag blev så förvånad när han ringde och berättade att du var gravid. Jag fick lite hopp om att han hade ändrat sig och blivit mjuk. Men när jag såg dig och dina ögon på restaurangen så visste jag direkt att han inte ändrat sig.

– Men hur kan det synas så tydligt, frågar jag. Ingen annan ser det ju?

– Jag är väl skadad efter Josefin, men du hade samma blick som hon. Lite sorgsen och försiktig, lite rädd och förvirrad nästan. Man ser att något inte är bra.

Jag tar några stora klunkar av whiskyn och den bränner hela vägen ner i magen. Jag tycker inte alls om starksprit men just nu behöver jag det nog för att bedöva känslorna lite. Whisky får mig att tänka på John. Åh, herre gud, ja, John, jag har inte haft något koll på min telefon. Jag vet inte ens vad klockan är så jag tar fram min mobil ur väskan men som tur är finns det inga missade samtal eller sms. Då har han inte kommit hem än. Jag skriver snabbt ett sms till John och ljuger om att jag är med Anna ifall han kommer hem innan mig. Jag känner direkt hur klumpen i magen växer så fort jag tänker på John. Jag vet att han är lite svartsjuk och han vill alltid veta var jag är. Jag vill inte göra honom arg nu när vi har det så bra. Jag blev förvånad att Helen säger att John inte vill ha barn för vi har alltid pratat om barn och han vill ju att vi ska försöka bli gravida igen. Konstigt men Helen kanske inte riktigt vet allt. Jag funderar på att jag ska berätta att vi försöker bli gravida igen men jag avstår. Hon verkar inte vilja veta något om John inte ens bra saker. 

– Har du syskon? frågar Helen plötsligt och jag rycks ur mina tankar.

– Ja, en bror, storebror som bor i Australien. Vi har inte någon nära relation. Pratas vid ibland.

– Och dina föräldrar?

– De lever inte längre. Så jag har inte någon  familj kvar, jag har bara John. 

Jag hör själv hur sorgligt det låter och hur min röst nästan spricker för att jag inte ska börja gråta. Jag känner mig så otroligt ensam nu för tiden. Eller ja, nu för tiden vet jag inte, det har jag ju alltid gjort. Jag har alltid känt mig ensam som om något fattades mig. Ett oförklarligt tomrum som aldrig går att fylla. Jag har tänkt att ett barn nog skulle kunna fylla det men jag undrar om ens det hjälper.

– Vill du ha lite till, frågar Helen med whiskyflaskan i handen.

– Nej tack, det räcker för mig.

Jag känner av det jag druckit redan, jag dricker inte ju inte så ofta sånt här. Det är en skön känsla i kroppen som gör att jag slappnar av och sätter mig lite mer avslappnat i soffan. Jag ser hur Helen tömmer sitt andra glas i tre stora klunkar. Hon har den där drömmande blicken igen, som om hon är helt uppslukad av minnen. Hon får en liknande rynka i pannan som John får när han är arg. Helen verkar få det när hon är bekymrad. Undrar om hon också har problem med sitt humör, om hon precis som John blir för arg ibland och inte kan kontrollera sig.

Kommentarer är stängda.