2

2

Som barn var jag alltid glad och lite naiv. Jag tänkte gott om världen och älskade livet. Jag hade många kompisar och älskade skolan och var skötsam men jag var inte mesig eller pluggis utan bara snäll och gjorde vad som förväntades av mig. Mina föräldrar var snälla och hade ett stillsamt liv. Vi åkte på semestrar på somrarna och firade allt som skulle firas under året såsom förväntades. De var aktiva i kyrkan hemma och uppskattade att man följde med ibland men det var aldrig något tvång. Min äldre bror Niclas var en bra storebror men vi hade aldrig någon nära relation. Han är fem år äldre än mig så jag var liksom aldrig intressant att hänga med. Han har nu i vuxen ålder flyttat till Australien då han är tokig i surfing så vi ses inte speciellt ofta. Vi rings vid födelsedagar men inget mer. När mina föräldrar levde så kom han oftast hem till jul men inte nu längre. Det finns inget kvar för honom här i Sverige.

Jag älskade att sjunga redan som väldigt liten och det var en av anledningarna till att jag gärna följde med mina föräldrar till kyrkan. En period var jag även med i kyrkokören. Men slutade när det krockade med min basket träning. Jag älskade min basket, den var mitt liv. Ända tills jag träffade John som successivt tvingade mig att välja bort allt annat än honom i mitt liv för han ville vara det enda viktiga. Alla i laget blev ledsna att jag slutade, jag var faktiskt ganska duktig. Jag var perfekt lång och hade snabba ben och kunde fokusera som ett stridsflygplan även under stor press så jag var perfekt att ha med på matcherna. Att pricka korgen var verkligen min grej. Det har jag nog min pappa att tacka för egentligen, för han satte upp en basketkorg på garageuppfarten och stod ute med mig i ur och skur och övade och övade.

Det var riktigt svårt för mig att sluta med basketen. Det var typ de enda vännerna jag hade, mitt umgänge med andra var genom basketen så efter det blev jag väldigt isolerad och ensam förutom John då.

Allt började förändras efter vi varit ihop ca ett år. Vi hade det lugnt och bra första året, inte bråkigt eller stormigt som mina kompisars förhållande. Så alla såg oss som det perfekta paret. Runt alla hjärtans dag åkte vi på en resa till Frankrike, till Paris och jag var så otroligt glad och tacksam. Vi hade jobbat mycket under höst och vinter och behövde komma iväg och bara ta hand om varandra lite så jag hade längtat och sett fram emot detta. Jag hade köpt lite nya underkläder och en jättefin klänning som jag kände mig lite fransk i och som jag tänkte ha en av kvällarna. Redan på planet ner kändes det konstigt eller annorlunda mellan oss. John var lite borta, lite distanserad, han såg nästan lite arg ut men jag tänkte att han är bara trött stackarn så som han jobbat. Vi pratade inte på hela resan ner vilket egentligen var lite skönt då jag är flygrädd så jag kunde koncentrera mig på det och lyckades somna ifrån det. När vi landade hade han så otroligt bråttom helt plötsligt. John var alltid lugn, behärskad och tålmodig så detta kändes så konstigt. Jag fick nästan småspringa för att hinna med honom när han i snabb takt tog sig igenom flödet av människor på väg till bagageutlämningen. Och sen snabbt ut till en väntande taxi som kördes oss till hotellet. Jag satt som en riktigt turist med näsan tryckt mot vindrutan och pekade och sa ”åh titta ” till allt jag såg. Jag hade aldrig varit i Paris tidigare men det var något jag drömt om sen jag var liten. Paris kändes alltid så mysigt och varmt och lite mystiskt. I mitt flickrum hade jag en poster på väggen med Eiffeltornet och jag hade en fransk period i mina tidiga tonår då jag alltid gick runt med basker. Nu var jag då äntligen där på vad jag trodde romantisk resa men John delade inte mina “åh titta”, han satt bara sammanbiten och tittade rakt fram. Han var uppenbart orolig och stressad över något. Jag frågade om det var något som hänt men han bara snäste till svar.

När vi väl var framme på hotellet och packat upp kändes han lite gladare och vi gick ut till en mysig restaurang och åt. Vi satt och småpratade som vi alltid gör och hade det riktigt trevligt. Den kvällen var magisk på något vis. Nu i efterhand kan jag se att det var sista kvällen innan allt ändrade sig, innan allt blev kaos och dåligt. Det var sista kvällen med den John som jag älskade som var trygg och snäll och kärleksfull. Kanske är det därför den kvällen har fått ett magiskt skimmer över sig . När vi promenerade tillbaka till hotellet från restaurangen arm i arm så kände jag mig så lycklig och tacksam över mitt liv och över John. Tänk att jag hittat en så fin man, han har verkligen allt tänkte jag. Han jobbade som säljchef på ett stort företag och visst jobbade han mycket men han trivdes bra och lönen var bra. Jag älskade mitt jobb också på stadsbiblioteket. Jag älskar böcker och allt som de står för. Den här hösten har det varit mycket omorganiserande och rörigt på jobbet så det var verkligen skönt att få komma iväg några dagar.

Dagen efter åkte vi till Eiffeltornet och turistade lite. Så vackert allt var, jag njöt allt vad jag orkade. Vi hittade ett underbart litet café som vi åt lunch på och precis när vi skulle gå så tittade John kallt på mig och sa att han hade ett möte inbokat så han tog mig tillbaka till hotellet och sa med sträng röst att jag skulle stanna på rummet medan han var på möte. Jag reagerade på hans hårda ton men ännu mer på att han talade om för mig vad jag skulle göra. Han hade aldrig lagt sig i vad jag gjorde tidigare. Jag skakade av mig det och tänkte det var ett missförstånd. Taxin stannade till utanför vårt hotell och jag klev av och stod sen och tittade efter taxin som åkte iväg med John. Jag hade frågat vad det var för möte men han mumlade bara nåt obegripligt till svar. Nu var han så där som på resan ner hit och jag förstod inte alls varför hans möte var hemligt eller varför jag skulle stanna på hotellet. Var det som han var orolig att något skulle hända mig, nej men Paris är ju inte en farlig stad och jag kunde ju franska så jag skulle ju klara mig. Jag skakade av mig det han sa och strosade runt lite istället för att gå in på hotellet. Jag hittade ett mysigt  café som jag tog en kaffe på men hur jag än försökte njuta så kunde jag inte sluta tänka på blicken John hade gett mig. Den var hård och kall, helt känslokall och borta på något vis. Obehagligt och jag hade aldrig sett denna sidan av honom tidigare.

Jag minns så tydligt att jag kände mig stressad, att jag behövde gå tillbaka till hotellet som om jag gjorde nåt fel. Jag skyndade mig tillbaka och hoppades på att jag skulle komma tillbaka innan John.

Jag småsprang genom hotelllobbyn och in i hissen, rundade hörnet och gick med snabba steg genom korridoren och öppnade dörren till vårt rum. Något slog mig hårt i huvet och jag trillade omkull precis innanför dörren. Det ringde i öronen och jag fick blodsmak i munnen. Jag öppnade ögonen och såg John som stod över mig med totalt iskall blick. Han tittade mig  rakt in i ögonen utan att säga ett ord. Han lät mig bara ligga där på golvet medan han gick och satte sig på sängkanten och fortsätta med att dricka sin whisky. Jag förstod ingenting, ingenting alls. Det började göra ont i huvudet, förmodligen av att jag slog i det när jag åkte i golvet. Jag reste mig upp och gick in i badrummet och såg mig i spegeln. Jag blödde från näsan och mina ögon var helt röda av gråt men jag hade inte tänkt på att jag grät. Det var sån där stilla gråt, gråt som kom från själen. Jag torkade av blodet på den vita hotellhanduken så den blev rödfärgad och sjönk ner på golvet med badkaret som ryggstöd. Vad var det som hände egentligen? Var det verkligen John som slagit mig men varför? Jag kunde inte få ihop det logiskt alls. Varför var han så arg? Jag minns fortfarande hur jag liksom krigade med mitt inre för jag kände det som att jag hade gjort fel för han bad mig stanna på hotellet samtidigt som jag i huvudet och förnuftet sa till mig själv att ringa polisen för vad fan slog han mig för. Sen kom den där lilla rösten och sa till mig att han var nog bara trött, det var inte mig han var arg på. Om jag bara hade gjort som han sa hade detta aldrig hänt.

Det som är ännu sjukare är att jag reste mig från badrumsgolvet  och gick ut och satte mig bredvid John på sängen tog hans hand och tittade upp på honom och sa, förlåt John.

John var väldigt mjuk och snäll under resan hem. Men han var inte som vanligt ändå det var något som hade ändrats. Denna snällhet kändes äcklig och ångestfylld så den fick mig att må illa. Jag var fortfarande öm i huvudet där jag hade slagit i golvet men i övrigt syntes det inget på mig, inte på utsidan. Jag mådde inte bra och jag hade  en molande känsla i magen som var oro, illamående och ledsen. Rädd var nog den enda känsla jag faktiskt inte hade. Allt kändes så overkligt som om det inte hänt på riktigt. Vi pratade inte om det alls utan gick bara och la oss efter det hade hänt. Det känns lite spänt mellan oss då vi inte nämnt det alls och jag går på något vis och väntar på att John ska be om ursäkt men det verkar inte komma. När jag sneglar på honom från sidan när vi sitter på planet och tittar på hans fina ansikte som är så där manligt med lite kantiga drag och perfekt välkammat hår, alltid samma frisyr en kort vanlig herrfrisyr och hans snygga glasögon som det tog lång tid för honom att välja och när han väl valt så ångrade han sig så han köpte ett par till. Han är alltid välklädd och med perfekt putsade skor. En snygg lång man helt enkelt som många kvinnor vänder sig om efter när han går förbi. Jag har alltid känt mig så stolt över att han är min, att han valt mig har jag också undrat varför många gånger. Jag menar det finns så många andra snygga tjejer han kan välja bland. Undrar vad han ser hos mig egentligen. Han har många gånger sagt att han älskar att jag är intellektuell för han älskar att kunna sitta och prata om världen eller politik eller andra intressanta ämnen. Han har sagt att han behöver kunna ha intressanta samtal med den han lever med.

Kommentarer är stängda.