19

19

– Det var John som ringde från sjukhuset. Han lät lugn och sansad så jag trodde inte det var något allvarligt.

Han lät nästan som en robot när han sa att det hänt en olycka och att Josefin var skadad. Jag var säker på att han skadat henne så vi kastade oss i bilen och åkte upp till sjukhuset. Vi mötte John i korridoren, han satt lugnt och sansat i en av stolarna som stod uppradade längs väggen. Han berättar att de krockat med bilen. Han hade tappat kontrollen på bilen och kört in i mitträcket. Han hade blivit omplåstrad på armen av sjuksköterskorna, det såg jag, men i övrigt såg han helt oskadd ut.

– Han var så kall, Jessie. Så kall och oberörd.

– Vi fick gå in till Josefin och jag var beredd på att se henne i sjuksängen med slangar och maskiner runt sig. Men när jag kom in låg hon bara nerbäddad och såg liten och ändå fridfull ut trots såren i ansiktet. En sköterska kom in till mig och klappade om mig och berättade att de gjort allt för att rädda henne men hon dog när de kom till sjukhuset. Jag kommer fortfarande ihåg hur något bara brast inom mig. Jag var så arg på John. Jag skällde ut honom och slog och boxade men han bara stod där utan att varken säga eller göra något alls. Han var kall som is.

– Jag är lika säker nu som då att han dödade henne. Att olyckan var meningen. Jag vet inte om han ville ta död på både henne och sig själv men jag kommer aldrig tro att det var en olycka. Jag var på hennes begravning men efter det hade jag ingen kontakt alls med John förrän den där gången på restaurangen. Jag ville gå dit för att varna dig men alla minnen från Josefin kom över mig och jag vågade inte bli inblandad igen.

– Förstår du Jessie? Frågar hon och tittar allvarligt på mig. Jag kan inte bli involverad igen. Du måste ta ditt eget ansvar.

– Men vad du än gör, Jessie, så stanna inte kvar hos honom. Han är sjuk i huvudet, han är sjuk på riktigt alltså.

Hon dricker upp sitt kaffe som säkert är kallt vid detta laget. Hon tittar sorgset ut genom fönstret. Jag känner mig helt matt av det hon berättat, det går liksom inte att ta in riktigt. Varför har John inte berättat för mig? Något i mig får mig att tveka på Helen, tänk om det inte är sant. Hon kanske bara hatar John så mycket att hon vill förstöra för honom. Men den funderingen håller inte riktigt för de saker hon berättat är ju ändå den John jag också träffat. Om det nu verkligen var en olycka så borde ju John kunnat berätta. Han borde varit ledsen över att förlora sin flickvän.

– När hände detta Helen, frågar jag utan att egentligen vilja ha svar.

– Ja, det är ca två år sedan, svara Helen trött, strax innan alla hjärtans dag. Jag firar inte de längre efter det här.

Luften blir omöjlig att andas och det känns som rummet kväver mig. Vi träffades ju i mars det året. Jag mår illa bara av tanken att han precis hade förlorat sin flickvän när vi träffades. Det är ju sjukt okänsligt. Då kan jag ju visserligen förstå varför han inte berättade om henne. Och jag kan på något sätt förstå hans konstiga humör i Frankrike. Det var ju då ett år efter hennes död. Det påverkade kanske honom mer än man tror. Undrar om den resan och minnena triggade igång hans konstiga humör. Är det kanske det som ligger bakom allt som hänt sen dess? Jag känner en strimma hopp någon sekund men sen ser jag på Helene och hennes plågade ansikte. Nej, detta är så tragiskt och overkligt. Jag känner inte John alls verkar det som, det har jag nog aldrig gjort. Det känns som hon sitter och pratar om något helt annan, någon helt främmande person.

– Men tänk om det faktiskt var en olycka. Det kan ju sprungit ut ett djur eller att han tappade kontrollen på bilen bara. Försöker jag nästan viskande för jag tror inte själv på det riktigt.

– Mmm jo, men jag är säker. Polisen sa att där inte var några bromsspår alls på platsen. De verkade också lite fundersamma men utredde inte mer. Jag vet ju inte vad John sa till polisen. Han är en jäkel på att prata och få folk att köpa hans historier. Han borde blivit advokat, säger hon skämtsamt och skrattar till.

– Han är en sjuk och ond människa Jessie, säger hon skarpt och spänner ögonen i mig.

– Jag ser att du mår dåligt av allt jag berättar och jag ser i dina ögon att du vet vad jag pratar om. Du känner igen saker och jag såg det redan på restaurangen den där kvällen, det syntes i dina ögon. Men jag vill inte veta vad min sjuka bror gjort dig för jag vill inte bli inblandad igen. Men du måste ta dig ur detta.

– Jo men hur, hur Helen? Jag älskar verkligen honom och vi har det ju bra jättebra förutom de gånger som… Jag säger inte klart för hon vill ju inte veta.

– Jo men det är ju precis som Josefin sa. Precis exakt som Josefin sa. Jag har hört allt detta förut.

Helen blir mjuk och tittar medlidsamt på mig med snälla nästan moderliga ögon. Hela hennes hållning är mjuk och snäll, all advokathållning är borta och all ilska mot John har pausat och hon verkar bara vara Helen. En kvinna som varit med om hemska saker men som ändå har ett stort hjärta. Precis just nu önskar jag att hon var min syster som jag kunde gråta ut hos och som tröstade mig och sa att allt kommer bli bra. Jag gissar att det var den relationen Josefin och Helen hade, en syster relation.  Det är säkert därför som det tog så hårt på Helen. Det måste ändå varit skönt för Josefin att ha Helen, jag blir lite avundsjuk på det som de två hade. Jag känner mig så otroligt ensam just nu, jag har ingen känns det som förutom John.

Kommentarer är stängda.