18

18

Jag har plötsligt tappat all lust att veta något. Jag ångrar mig och när jag ser på Helen så känns det som jag bara gör det jobbigt för henne att minnas.

Har John berättat om Josefin, hans förra flickvän?

– Nej, svarar jag chockat.

– Mmm förvånar mig inte.

– Alltså John har egentligen inte berättat något om sitt liv för mig. Jag har frågat men det har liksom aldrig blivit av att vi pratat om det.

– Men har du inte tyckt det varit konstigt? Att inte veta något om den du lever med?

Hennes ton är nästan anklagande och jag känner mig dum. Så klart det är konstigt, jättekonstigt. Ja, har inte sett några foton heller så jo, det är konstigt. Men jag har ju tänkt att det är för att det är för jobbigt för honom. Att det varit så jobbigt i hans liv att jag inte velat pressa honom. Just nu känns det bara som en löjlig bortförklaring när jag tänker den. Det är väl med sin partner man ska kunna dela just det, de jobbiga grejerna.

– De var tillsammans i många år och jag älskade Josefin. Hon var så snäll och rolig. En livsglad tjej som älskade allt i livet. Dom var jättekära när de träffades. John var så mjuk mot henne, så hade jag aldrig sett honom tidigare. Han var romantisk och tog hand om henne och var verkligen en perfekt pojkvän, första tiden. Men det ändrade sig efter några år. Josefin och jag hade nära kontakt och en fin vänskap. Vi sågs ofta även som par och gjorde saker, vi var till och med på semestrar ihop några gånger.

Helene tittar ut genom fönstret och ler och man kan verkligen se kärleken till Josefin i hennes ansikte.

– Men vänta, du säger var så som om hon inte lever längre. Vad hände? Frågar jag ivrig, jag vil höra slutet först.

– Ja, vänta lite jag kommer till det, säger Helene lite irriterat som om jag stört hennes minne och historia.

Josefin började berätta för mig om att John hade problem med humöret. Att han hade börjat bli arg oftare. Riktigt arg. Jag visste ju att John kunde bli det, det hade jag fått känna av i vår uppväxt. Men han hade fått hjälp med det och jag hade hoppats på att det var bättre.  Och sen en dag ringde hon och berättade att han slagit henne. Hon var så ledsen och uppgiven och när vi pratat ett tag så kröp det fram att det hade pågått ett tag. John hade slagit henne fler gånger. Hon hade inte vågat berätta för hon var rädd att jag skulle berätta för John att hon sagt något. Hon var väldigt rädd för honom det kunde jag verkligen känna på hennes röst. Jag tyckte hon skulle anmäla och lämna honom. Jag erbjöd mig att hon skulle få bo hos mig men hon ville inte. Hon älskade John, påstod hon.

Helen tar en lite paus och dricker några klunkar kaffe. Jag vågar inte säga något utan låter henne ha sin historia utan mina avbrott men jag har så många frågor.

– Jag försökte verkligen, Jessie. Jag försökte på alla sätt att rädda henne, att få henne att lämna John. Men hon vägrade. Hon tyckte det blev bättre i perioder och då fick hon väl hopp om att allt skulle bli bra. Jag skickade olika länkar och info till henne om misshandel i hemmet och försökte få henne att förstå att det aldrig kommer ändra sig. Han kommer aldrig sluta när han väl gått över gränsen så grovt.

Så en kväll, den sista kvällen kom hon hem till mig helt förstörd  och hon var så bestämd över att hon ville lämna honom. Hon hade fått nog. Jag kunde se det i hennes ögon. Tydligen hade John en böjelse för sexiga underkläder och han hade tydligen tvingat sig på henne vid flera tillfällen. Hon var så bestämd den kvällen och jag var så glad att jag äntligen fått henne ur hans grepp.

Men så klart kom John stormandes hem till oss. Han hade gissat att hon åkt till mig. Han var så arg, tokigt arg. Helt svart i ögonen och skällde på mig för att jag satte griller i huvudet på henne. Att jag var svartsjuk. Ja, han var så arg att jag trodde hans skulle gå på mig men som tur var så var min man hemma och han försökte fösa ut John ur huset.

Helen sträcker sig efter en servett på bordet. Jag ser att hon gråter, det här är riktigt jobbigt för henne. Jag kan känna hennes förtvivlan och rädsla som hon upplevde den kvällen. Den ligger i hela rummet och dallrar. Jag mår illa och känner mig yr av allt hon berättar. Gav han henne underkläder? Men det trodde jag var vår grej. Jag känner mig sårad och svartsjuk.

– Jessie, jag kunde inte rädda henne, säger Helene snyftande och tittar ursäktande på mig.

– Jag kunde inte, viskar hon igen. Jag känner att jag svek henne, att jag borde gjort mer. Ringt polisen åt henne och inte väntat på att hon skulle göra det. Jag var så jäkla respektfull mot henne och se vad det gav, inget.

Den sista blicken jag fick av Josefin jagar mig fortfarande. Hennes ögon var fulla av rädsla och förvirring och de skrek “hjälp mig”. Men hon sa inget utan följde med John ut.

Jag och min man hade precis lugnat ner oss och krupit ner i sängen när telefonen ringde.

Kommentarer är stängda.