17

17

På väg hem från jobbet bestämmer jag mig för att gå förbi Johns systers jobb och se om hon vill prata lite. Hennes kontor ligger i ett av de fina husen i staden. När jag kommer in i entrén känner jag mig helt felplacerad och vill bara vända och gå ut igen.

– Hej, välkommen, säger en pigg receptionist med världens största leende.

– Hej, jag söker Helene. Är hon kvar?

Receptionisten knappade på datorn fortfarande med sitt stora leende på läpparna, hon borde få kramp i munnen. Jag har så svårt för tillgjord vänlighet. Alltså den där inlärda låtsastrevligheten som vissa har. Det kryper in innanför skinnet på mig. Hon är säkert tränad att vara så här och det passar väl kanske i den här branschen. Det är nog jag som inte passar in här.

– Jo, då hon är kvar, jag ringer på henne. Har ni ett bokat möte?

– Nej, svara jag och funderar på om det inte var uppenbart när jag undrade om hon var kvar. Jag känner hur jag tar ut min osäkerhet och nervositet på den unga receptionisten.

– Sätt dig och vänta så kommer hon.

Jag sätter mig på en av stolarna som står i entrén. På bordet ligger det tidningar men bara dagens Industri. Nja, det är inte min typ av tidning jag hade gärna läst lite i Amelia, eller Hemmets journal, någon enkel tidning med lite kul skvaller i.  Jag tittar ner på mina kläder och önskar att jag hade tagit på mig nåt finare just idag. Mina skor hade behövt putsas lite. John brukar säga till mig att jag borde ta hand om mina skor bättre och putsa de lite då och då men det bli liksom inte av så framme vid tårna är det lite avskrapat på ytan.

Jag känner mig så nervös och undrar om jag bara borde gå härifrån.

– Jessie! Helene låter förvånad och obekväm. Även hon har ett oäkta leende.

– Hej, förlåt att jag bara dyker upp så här men jag har tänkt så mycket på dig efter sist vi sågs, du vet på restaurangen. Har du tid att prata lite?

– Mmm vi kan gå upp på mitt kontor, säger hon lite sammanbitet och med mindre leende.

Jag känner i hela energin att hon absolut inte vill detta. Hon känns väldigt obekväm. Undrar om hon ändå är rädd för John och inte vågar säga något. Eller så jagar dåliga minnen henne som hon inte vill ha upp till ytan.

Vi går förbi det ena kontoret efter det andra och de blir större och exklusivare ju längre i korridoren vi går. Hon har ett högt tempo så jag hinner knappt med. Hon är skicklig att gå i sina högklackade skor och fina dräkt. Allt med henne är perfekt, inget hårstrå som sitter fel eller skor som är oputsade. Hennes hållning är rakare än en betongpelare men samtidigt rör hon sig med nån slags fin elegans. Vi går förbi ett konferensrum där det sitter exakt kopior av varandra längs sidorna. Perfekta rader med kostymer och kalla ansikten med falska leenden. Den här världen är så långt ifrån min värld. Här pratar man nog inte om hur jobbiga barnen varit i helgen eller om svärmor sagt nåt dumt eller om mannen är lat. Nej, här pratar man nog bara om helt okänsliga och opersonliga saker, säkert om golfresultat eller liknande.

Jag hinner få en glimt av fikarummet och oj, vad fint. Kaffemaskiner och fina blommor och servetter på borden. Allt såg ut som på en amerikansk film. Jag kan inte låta bli att undra hur toaletterna ser ut. Säkert som på hotell med lite dov musik några exklusiva doftpinnar på vasken och så glansigt kakel att du inte ens hade behövt spegel. Vi rundar hörnet och går in på hennes kontor.

– Wow, utropar jag utan att kunna kontrollera mig. Det var så fint med stora fönster och en skinnsoffa med ett litet soffbord med fruktfat på. Vem har fruktfat på sitt kontor.

– Vi kan sätta oss här, säger Helen och pekar på soffan. Jag sätter mig i soffan och försöker sitta så där lite elegant som jag tror man gör här. Lite på kanten av soffan. Helen sätter sig i fåtöljen snett emot soffan och jag ser hur hon sjunker ner och lutar sig bak och släpper hela sin hållning och elegans. Jag gör detsamma vilket var tur för jag hade nog fått kramp i ryggen annars. En ung kvinna som jag gissar är assistent sticker in huvudet och tittar på Helen.

– Vill du ha något Jessie undrar Helen. Jag tar lite kaffe fortsätter hon och tittar på assistenten.

– Ja, jag tar gärna samma, hör jag mig själv svara. Men jag dricker ju inte ens kaffe.

Jag blev plötsligt så trött och matt när jag sjönk ner i soffan. Känner mig liten, rädd och felplacerad. Vad gör jag här, ångrar mig så att jag gick hit. Jag både vill veta och inte på något sätt. Helene sitter och tittar ut genom fönstret och ser ut som John när han försvinner bort i tankar. Hon är faktiskt väldigt lik John ändå när jag tittar noga. Samma hållning och uttryck i ansiktet. Assistenten smyger in och sätter våra kaffekoppar på bordet och en doft av kaffe sprider sig i rummet som får Helen att komma tillbaka i nuet. Hon ler mot mig och tar sin kopp och dricker några stora klunkar som för att rusta sig inför samtalet. Jag rör lite i min kopp med skeden och funderar på om jag ska försöka dricka det eller inte, jag har aldrig gillat kaffe så jag hoppar nog över.

– Jaha, Jessie, vad vill du veta säger Helene med en uppgiven suck.

Kommentarer är stängda.