16

16

Att vakna upp i fåtöljen var väl inte lika skönt som det var att somna i den. Min kropp talar om för mig att den vill sova i en säng. Första morgonen i huset, jag går runt lite och känner in känslan. Det blir nog bra det här ändå. Det är ljusa rum och jag älskar köket med dess ljusa träluckor. Hallen är stor och rymlig och det är en fin trappa där jag kan se mig själv lägga barnens saker i en fin hög som jag vill att de tar med sig upp på rummen. Så gjorde ofta min mamma och jag tog så klart upp mitt men min brors saker låg alltid kvar tills mamma tröttnade och gick upp med de själv. Vårt sovrum har en stor walk-in closet som jag så klart älskar. På ovanvåningen finns det ett rum bredvid vårt sovrum som John tänker ha som kontor just nu men det är ett perfekt barnrum. Här är bara plats för ett barn om de inte ska dela rum så klart. Men just nu vill jag inte tänka på barn ändå. Det blir bra som kontor ett tag så kanske John inte behöver jobba så sena kvällar längre.

Var är han förresten? Hittar honom inte någonstans. Jag går ut på trappan och njuter av min fina blomma som jag satte hit redan när vi var här första gången efter vi fått nyckeln. Känslan att äntligen få mitt hus var häftig. Det var så otroligt spännande att köra upp längs gatan och se huset i verkligheten för första gången. Det var mycket finare i verkligheten än på bild.

John svänger upp på infarten och kliver ur bilen med en påse i handen. Han ser så glad ut. Jag trodde han var på jobbet men han har nog handlat bullar.

­– Idag ska vi ha en skön söndag i vårt nya hus, säger han glatt och pussar mig på pannan.

Att packa upp är så mycket roligare än att packa ner. John tycker inte om röra så han vill snabbt ha allt på plats. Jag själv hade nog kunnat dra ut på det och inte packa upp sista lådorna förrän det irriterade mig att leta i dem efter saker. Lägenheten var rörig många månader efter jag flyttat in med ouppackat och noll struktur. Allt hade inte fått sin plats riktigt. Jag beundrar Johns ordning i garderoben. Vi har vars en sida av den stora walk-in closet men jag undrar om John kommer orka se min sida. Hans skor står i prydliga rader och alla tröjor ligger fint vikta i högar på hyllorna och skjortorna hänger efter färg. Jag bestämmer mig för att anstränga mig och göra min sida så fin jag bara kan. Men jag ser efter en stund att jag har liksom inte det i mig, det blir inte så fint som jag hade tänkt mig.

John har köpt fina smyckeskrin som han ställt på byrån i garderoben. Det ser jättelyxigt ut men jag har ju inte så mycket smycken. Jag packar upp de få jag har, de flesta har jag fått av John. Jag har sparat ett av mammas favorithalsband men det är inget jag använder. Det är ett tjockt guldhalsband med ett kors. Hon hade det alltid på sig och varje gång jag håller det i handen känns det som jag kan känna mammas närhet på något sätt. Konstigt att vi inte begravde henne med detta på, Det borde vi kanske gjort.

– Var är halsbandet du fick av mig, det med hjärtat på? Frågar John som plötsligt dykt upp bakom mig. Han går och rättar till mina kläder. Jag visste att han inte skulle klara av att se min oordning.

– Jag vet inte, det dyker nog upp, ljuger jag.

 Det grävde jag ju ner på mina föräldrars grav. Usch, jag vill inte minnas allt det där nu. Jag kanske borde gräva upp det igen. Det var guld så borde väl ha klarat sig.

På några minuter har John på något sätt fått min halva av garderoben att se ganska fin ut.

Jag skypar med min bror och han vill se huset. Han är så glad och nyfiken och det känns så bra att prata med honom. Han är den enda jag har kvar av familjen så det känns tryggt att han finns även om vi inte har så mycket kontakt. Jag går runt och visar honom huset med datorn balanserandes i handen.

– Så fint Jessie, säger han. Det är exakt ett sådant hus jag hade kunnat tänka mig du skulle bo i. Jag hade hatat att bo så där i villakvarter. Ser ut lite som huset vi bodde i som små.

– Ja, det är jättefint. Jag hade aldrig klarat av det livet du har. Känns så oplanerat och rörigt.

Han bor fortfarande i Australien och jag vet egentligen inte om han någonsin jobbar så vad han lever av är en gåta. Han surfar och är lycklig.

– När kommer du till Sverige då?

– Nja, det dröjer nog, kanske till jul.

– Mmn det var väldigt längesen du var hemma nu, du kan ju bo här hos oss.

– Du och John kan ju komma till mig istället. Du har aldrig varit här och sett hur jag har det.

– Mmm ja kanske det. Men du, jag har funderat på en sak. Det dök upp ett minne för ett tag sen från när vi var små. Bråkade mamma och pappa mycket?

– Eh, ja. Det vet du väl? Jessie på riktigt, jag har aldrig fattat hur vi kan ha så olika bild på vår uppväxt. Du måste ha förträngt allt det jobbiga eller nått. Ja, de bråkade mycket och du hatade bråk och gömde dig ofta i ditt rum eller så gick du ut i trädgården. Minns du det?

– Mmm det var det minnet som dök upp, hur jag gömde mig på rummet.

– Jessie, jag vet inte vad du minns och tror inte du ska försöka minnas mer ändå. Men pappa var inte snäll, inte snäll alls och det var därför som jag flyttade så tidigt. Jag klarade inte av hur han var mot mamma. Men släpp det, bättre att du minns din barndom som du gör.

Jag sitter kvar en stund på altanen efter vi pratat klart och funderar på vad han sagt. Det är så konstigt för jag minns det inte men när han berättar det så kan jag känna igen det i magen. Min kropp minns bråken på något sätt. Jag funderar lite på att mamma ofta såg ledsen ut, och drömmande på något sätt, som om hon ville vara någon annan stans. Var det för att hon var olycklig och funderade på att lämna pappa?

Ja, det är så mycket jag vill fråga min mamma som jag inte kan. Jag hade verkligen behövt henne i livet nu.

Kommentarer är stängda.