15

15

När flyttbilen lämnat det sista lasset från lägenheten känns huset så stort. Allt jag hade i min lägenhet ryms nästan i ett rum här. Mitt liv samlat i lådor ser ganska litet och obetydligt ut. Jag rensade rejält när jag packade men tyckte ändå att jag packade flera dagar i streck och nu är skörden två rader med lådor längs väggen i mitt nya vardagsrum.

Jag vann striden om min favoritfåtölj så den står bredvid öppna spisen. Tänk att tända en brasa och bara sitta och läsa till ljudet av sprakande ved. Jag har dagdrömt en hel del om huset. Det är jättefint och trädgården är lagom stor. Det första jag köpte var en kruka att ha på trappan på framsidan. Det är inte en sån där rundad trappa som jag drömt om men ändå en tillräckligt stor för krukor med blommor. Det ser så välkomnande ut med blommor vid ingången.

John ville ha en riktig nystart och köpa nya möbler så den enda möbeln som följde med var min fåtölj så nu hade han fullt upp med att montera säng, byråer och köksbord. Han såg så glad och nöjd ut där han gick med sina verktyg och fixade. 

– Ska vi packa in i köksskåpen? frågar Anna.

– Ja, det kan vara skönt att få ordning på.

Anna och hennes man var här och hjälpte till at få ordning  på allt. Det var så skönt att hon var här. Detta var ett stort steg för mig och jag känner mig så liten i huset. Jag saknar min lägenhet, min trygga bubbla.

– Du kommer trivas här, Jessie säger Anna som om hon läst mina tankar. Det tar några veckor att bo in sig bara.

Vi beställer pizza och sitter vid vårt nya köksbord med Anna och hennes man och äter och pratar och John verkar trivas men man vet aldrig med honom riktigt. Han är ett socialt geni brukar jag tänka. Han får folk att trivas i hans närhet och han ser alltid ut som han trivs i sociala sammanhang fast att han inte gör det. Men nu ser han verkligen avslappnad ut. Jag tittar på Annas man och undrar om han blir arg ibland, alltså så arg som John blir. Vad vet vi egentligen om vad som händer i folks hem som de inte berättar om? Jag tittar på Anna och försöker kolla om man märker något i hennes samspel med sin man. Undrar om det märks något på oss. Jag tror det är mycket man inte vet om folk men Anna har nog på riktigt hittat en bra man, en som tar hand om henne på riktigt.

I hemmets trygga vrå brukar man väl säga, va? Men kanske är det i hemmets mörka vrå man borde säga. Usch, jag tänker på alla barn som far illa i hemlighet i hemmen som inte vågar säga något. Och hur ska de våga, jag vågar ju inte säga något och de är barn och ska då förlora sina föräldrar. Verkligen det enda trygga dom har även om det inte är tryggt egentligen. Nej, jag hatar våld i alla former men när barn far illa ser jag rött, det gör mig så arg.

När Anna och hennes man åkt och vi lagt oss i vår nya säng i vårt nya sovrum i vårt nya hus är det omöjligt att somna. Det är så mycket nya ljud som man ska vänja sig vid. Jag har svårt för förändringar och nya saker. Jag vill ha det gamla invanda liksom. Till slut ger jag upp och går ner köket. Jag försöker hitta en Alvedon mot min huvudvärk. Men det är omöjligt att hitta lådan med mediciner. Jag kan inte komma ihåg vad jag packade ner det ihop med. Det var ju inte en hel låda med bara mediciner så det ligger väl ihop med något smart. Jag tar fram min väska och rotar igenom. Varför hittar man aldrig en Alvedon där i när man behöver den? Precis samma med tamponger i handväskor. Gömmer sig när man behöver dom men annars ligger där för många och guppar runt i botten.

Fiskar upp en lapp med Johns systers jobbadress på. Just det, Johns syster ,ja. Jag gick aldrig till henne och pratade. Det har varit bra mellan oss nu sen vi skrev på huset men jag har hela tiden en gnagande känsla i magen och jag tänker mig för så jag inte gör John arg. Jag bli så arg på mig själv när jag märker att jag blivit lite tystare och försiktigare men jag vill så gärna ha det bra med honom.

Jag går ut på vår nya altan och den kalla septemberluften biter i skinnet. Det är så skönt att känna den friska fuktiga luften. Då känner jag verkligen att jag andas. Jag tittar ut över min trädgård, vår trädgård och borde känna bara lycka. Den är så fin och på många sätt har jag nu allt jag drömt om. Men jag saknar små barnfötter i gräset. Jag saknar mitt barn som aldrig fick bli mitt. Kan man göra det? Jag träffade ju aldrig det. Jag var knappt tre månader in i graviditeten så jag kände inte ens rörelser. Men det växte i mig och jag längtade så.

John har sagt att vi kan prova bli gravida igen. Och ja, det vill jag ju mer än gärna men jag är rädd. Rädd att något ska hända igen. Jag är inte så stark så vet inte om jag klarar mer förluster. 

Hur gärna jag än försöker så litar jag inte riktigt på John längre, det känns som jag aldrig kan slappna av och bara vara mig.

Jag skulle vilja vara liten igen och slippa allt vuxenansvar. Livet var så enkelt som barn på många sätt men det enda man längtade efter var att få bli vuxen. Det var en tant i kyrkan som jag tyckte om att sitta och prata med, hon sa ofta till mig att passa på att njuta innan du blir vuxen, Jessie. Vuxenlivet är inget att längta efter egentligen.

Undrar vad mamma hade tyckt om huset vi köpt? Jag tror hon hade gillat det och sen hade hon garanterat köpt en orkidé åt mig. själv gillar jag de inte men det var hennes favoritblomma och i hennes värld så älskade alla människor att få just orkidéer, det gav hon till alla i present.

Jag smyger upp och tar mitt täcke och John sover som ett barn. Kryper upp i min fåtölj och drar täcket om mig och äntligen kan jag slappna av. Fåtöljen luktar mig, luktar tryggt och hemma. 

När jag fyllde tio år fick jag en ny säng i present. Jag hade tjatat på mina föräldrar hela året om att jag ville ha ny säng.  Och vilken säng jag fick, mjuk och stor och när jag la mig kände jag mig i den kände jag mig som en prinsessa och jag längtade så efter att få gå och lägga mig. Men jag kunde inte sova i den för den luktade bara nytt. När mina föräldrar frågade på morgonen om jag sovit gott så ljög jag och sa att jag sovit som en prinsessa men i själva verket sov jag på golvet. Så höll jag på i flera veckor. Jag sov på min matta som luktade tryggt och hemma. När mina föräldrar kom på det så blev de jättearga. Eller pappa blev jättearg och tyckte att varför skulle han köpa en dyr säng om jag ändå inte ville ha den. Mamma var mer förstående och klappade om mig. Den kvällen när jag skulle lägga mig hade mamma bäddat sängen med filtar som vi hade hemma så hela sängen luktade hemma och trygg.  Så var hon, min mamma, hon förstod mig kändes det alltid som utan att jag behövde säga något.

Jag hade behövt min mamma nu i allt detta nya. Jag hade behövt att hon klädde in hela mitt hus med filtar.

Kommentarer är stängda.