14

14

När John kommer ut ur duschen häller han upp en stor whisky och jag får svälja min impuls att säga något om hur ofta han dricker nu för tiden. Han sätter sig i min läsfåtölj med en suck. Jag har lagt mig i soffan och fortsätter titta ut genom fönstret.

– Den här fåtöljen tar vi inte med till huset, väl? Tonfallet låter mer som konstaterande än en fråga. Vi får skaffa en ny läsfåtölj till dig fortsätter han.

Det är min favoritfåtölj och den ska jag absolut ha med mig vart jag än flyttar. Men det säger jag inte.

– Ska du sura för detta med huset nu?

– Du, Jessie! Det är bara ett hus. Han skrattar och jag hör hur han häller upp mer whisky i sitt glas.

– Kommer du ihåg vår första semester vi åkte på? Det där huset i Spanien vi hyrde som visade sig vara extremt mycket bättre på bild än i verkligheten. Åh, du skulle sett ditt ansiktsuttryck när vi kom dit och du försökte hålla god min inför mig eftersom jag hade fixat resan. Det där fönstret i sovrummet som trillade ut när jag skulle försöka öppna det. Minns du det?

John skrattar för sig själv när han tydligt ser minnena framför sig. Jag minns också den resan väl, den var så fin. Vi hade det jättemysigt trots det dåliga huset. Men jag orkar inte delta i hans glädje över våra minnen.

– Det var en fin resa, Jessie, eller hur?

Hans ton gör mig bara arg, den är så där lite överlägsen som om han är väldigt nöjd över sig själv och huset han köpt eller valt till oss. Som en revansch på huset i Spanien.

Den resan var väldigt speciell för mig. Det var första gången jag var utomlands med en pojkvän och det kändes så romantiskt och vuxet. Jag är väldigt svag för romantik helt enkelt. Huset som vi hyrde låg i en underbar liten by som inte var så turistig. Vi gick promenader, vi var ute och åt på kvällarna och satt kvar länge på restaurangerna och bara pratade. Det tog aldrig slut på samtalsämnen med John. John är mer morgonpigg än mig så han gick alltid till byns bageri och köpte frukost till oss som han dukade upp ute på vår lilla veranda framför huset. Oj, så förälskade vi var. Vi hade varit ihop ett halvår ungefär och bott ihop någon månad eller så. Allt var så där nytt och härligt som det är i början.

I byns centrum var det en vacker fontän som vi tog lite foton på och sen bad vi en man att fotografera oss två när vi satt på kanten. Det var först när vi kom hem som vi såg att han inte var mästerfotograf för vi var inte alls i centrum av bilden. Halva John syntes inte. Men vi har framkalla det och hängt upp på väggen i sovrummet. Som vi skrattade åt det fotot.

Jäkla John, nu fick han in mig i fällan att minnas resan och nu var jag mjuk som smör. Det var lite typiskt John att mjuka upp mig om jag surade för något. Han kommer bort och sätter sig bredvid mig där jag ligger i soffan.

– Ska vi inte åka dit igen, till Spanien? Vi hyr ett annat hus men tänk så mysigt att komma iväg lite. Du!

 Jag känner hur mitt inre krigar mot varandra. Ena sidan vill bara säga ja till John och gå in i hans kärleksfulla bubbla. Den andra sidan vill fuskavsluta i hopp om att vi pratar ut. Jag vill inte åka så här mellan den fina och elaka John. Jag blir bara åksjuk.

– Du, Jessie. Ska vi inte det? Säger han och tittar så kärleksfullt på mig.

– Mmm. Jag vet inte riktigt. Jag har funderat en del sista tiden. John det har blivit så konstigt och jag trivs inte med oss längre. Vi behöver prata igenom allt som hänt om vi ska kunna fortsätta. Om vi ska kunna köpa hus. Jag har saknat dig, saknat den John jag blev kär i. Du har blivit så förändrad sista tiden.

– Du är fan otrolig, säger John argt.

Jag vågade inte titta på honom när jag sa det för då skulle jag tveka så jag tittade ut genom fönstret. Jag missade förändringen i hans humör. Jag missade rynkan i hans panna.

– Du är så jäkla otacksam, vet du det? Du kan fan inte avsluta för att jag tittat på hus själv. Du är ju inte klok. Han är så arg att han spottar när han skriker på mig.

– OTACKSAM, skriker han.

Samtidigt som han tar tag i mina axlar och bara skakar mig. Jag ligger i soffan med armstödet som huvudkudde så mitt huvud slår i armstödet ett par rejäla smällar i bakhuvudet.

– SLUTA, vrålar jag så högt jag kan i hopp om att han ska bli rädd att grannarna hör.

– Det är du som är sjuk John, du är fan inte klok.

Han håller ner mig i soffan jätte hårt och tittar på mig med de där kalla svarta ögonen. Det är som om John inte är där. Jag får loss min högra hand och tar sats och slår så hårt jag kan rakt över hans ansikte.

Han blir förvånad och släpper mig och går iväg. Han kommer snabbt tillbaka och kastar lådan med underkläderna på mig så allt åker ut i soffan.

– Otacksam, säger han hårt och går ut och smäller igen dörren.

Jag är så stolt över mig själv. Jag vågade ändå säga ifrån, herregud jag slog till honom. Lite orolig för hur detta kommer spela ut, om han kommer vara ännu argare när han kommer hem. Men strunt samma jag stod upp för mig själv det var det viktigaste. Han kan verkligen bli arg på en sekund. Jag har aldrig upplevt honom som en person med kort stubin tidigare.

Dörren öppnas och jag håller andan. Orolig för vad som kommer hända. Jag hör att John tar av sina skor och ställer de i skostället. Det låter inte som den arga John. Hans rörelser låter långsamma, nästan försiktiga och osäkra. Han kommer in till mig i soffan och sätter sig vid mina fötter. Han ser ledsen ut och han har absolut ingen rynka i pannan, inte av ilska i alla fall.

 – Förlåt, viskar han samtidigt som han klappar mig på benet.

Jag tror inte det är sant, hörde jag rätt? Förlåtet som jag väntat så länge på.

– Förlåt Jessie, jag vill inte göra dig illa.

Han lägger sig bredvid mig med huvudet på min mage. Han ser så liten ut där han ligger. Jag klappar honom på huvudet och känner mig så glad, första gången sen Frankrike resan som jag får möta John, min John. Nu känner jag igen honom.

– Jag älskar dig, viskar jag

– Och jag dig.

– Det är verkligen ett fint hus, det jag hittat. Fortsätter han

– Ja,jag vet, jag vet

Det känns som hela min kropp bara slappnar av och jag inser hur mycket allt detta påverkat mig.

– Vi måste vara rädda om varandra, John

– Ja, jag vet. Du måste sluta göra mig så arg. Du fattar det,va? Jag hatar att behöva bli så arg på dig.

Han tittar upp på mig med sina gyllenbruna ögon och jag bestämmer mig för att släppa det han precis sagt. Jag vill bara vara i min bubbla av kärlek med min John. Just nu vill jag inte säga eller ens röra mig bara stanna i denna stund så länge jag kan.


Kommentarer är stängda.