13

13

Solen lyser in och får rummet att kännas mycket tryggare än igår kväll. Jag har fortfarande ont efter det som hände. Jag ligger kvar och funderar på vad jag ska göra. John kommer in och stör mitt solljus, han pussar mig på pannan.

­– Jag sticker till jobbet nu!

– Ok! svarar jag. Vet ju inte vad jag ska säga.

Han gör som alltid, låtsas som inget hänt. Men det har ju hänt något. Är det våldtäkt om det är din sambo som gör det? Nej det kan ju inte räknas som det. Jag var ju ändå frivilligt i sängen. Jag vet inte vad jag ska kalla det som hände igår helt enkelt. Men rätt var det inte.

Jag måste hitta Johns syster. Jag måste prata med henne om allt det här. Hon ville varna mig och jag börjar ana vad hon skulle varna mig för men jag vill veta mer. Vill veta vad hon vet som jag inte fått reda på. Jag måste få veta Johns bakgrund. Med denna beslutsamhet får jag den kraft jag behöver för att ta mig till jobbet. När jag ser Anna på jobbet vill jag bara börja gråta och berätta allt. Det känns som jag kommer explodera snart. Men jag säger inget utan låtsas att allt är bra, något jag blivit bra på att göra.

När John dyker upp på jobbet vid lunchtid så är jag glad att jag inte berättat något för Anna. Som jag känner henne så hade hon drämt en stol i huvudet på honom. Jag försöker se glad ut över att se John. Han kommer visserligen och hälsar på mig på jobbet då och då det är inte jätteovanligt men känslan jag får idag är att han ska kolla om jag sagt något. Alla på jobbet älskar honom och välkomnar honom alltid i fikarummet, så också idag och jag ser hur John slappnar av efter en stund. Men då tänker han ju ändå på det han gjort, eller om han är orolig över att jag ska berätta. Eller så inbillar jag mig bara, han hälsade kanske bara på som vanligt. Jag önskar på många sätt att han ska må dåligt över det han gjort mig och att han ska ha dåligt samvete så jag kanske fantiserar ihop att han är nojig.

När han går kommer han bort till mig där jag står och plockar in våra koppar i diskmaskinen

– Du säger inget till Anna, va? Viskar han kallt i mitt öra. Sen pussar han mig i pannan, vinkar till de andra och går.

Jag drar efter andan och är nära att tappa koppen jag håller i handen. Det är första gången han nämner något om det här som händer hemma. Han går visst och tänker på det och ändå säger han inte förlåt. Jag blir helt matt och skyndar mig in på toaletten. Jag låter tårarna rinna i tysthet så ingen ska höra det. Men mest av allt vill jag skrika och gråta ut, så där tokgråta bara.

Jag tar fram min telefon och börjar försöka leta upp Johns syster och bingo. Hittar firman hon jobbar på och inser att det är nära mitt jobb, så nära att vi borde ha sprungit på varandra någon gång utan att veta om det.

– Mår du bra Jessie, frågar Anna utanför toan.

– Ja då, ljuger jag och inser att jag nog suttit där inne ett tag. Hon är så snäll Anna och efter missfallet märker jag att hon hela tiden har koll på hur jag mår och om jag är ledsen. Jag hade så gärna delat allt detta med henne men hon hade blivit så arg på John och jag orkar inte med några påtryckningar just nu. Jag måste få tänka ut själv först.

Jag leder cykeln hem från jobbet för jag gillar inte att cykla i stan bland alla bilar, det är så stressande. Plus jag får en extra stund att fundera ut hur jag ska göra med Johns syster. När jag väl hittade henne så försvann allt mod och den beslutsamhet jag hade känt i morse. Jag blev nervös och blyg. Typiskt mig att bli det, jag är inte personen som bara dyker upp hos någon som jag inte känner. Plus att jag är rädd för vad hon har att berätta. Min magkänsla säger mig att det är värre än jag anar på något sätt. Jag måste vara redo att veta innan jag går dit. Jag hoppar mellan alla känslor och sunt förnuft och jag hittar liksom inte ut. Jag vill fortfarande tro att det går att prata om det. Skall jag bara säga till John att det är slut, att det är över? Ja, men kanske är det just det jag behöver göra för då undrar han förmodligen varför och då berättar jag vad jag känner och hur illa han gjort mig och vi har möjlighet att prata ut. Ja, så klart är det så jag ska göra. Jag ökar takten för att komma hem fortare. Hoppfull för första gången på länge.

Väl hemma övar jag i mitt huvud vad jag ska säga och tänker ut lite olika scenarier i huvudet och vad jag då ska säga så jag känner mig förbered och beslutsam att detta måste liksom ta slut här och nu. Vi behöver hitta tillbaka till det vi hade. Vi har alltid haft lätt för att prata så det är en jättekonstig och overkligt tid som varit.

Jag hör Johns steg redan i trapphuset. Han har ett speciellt sätt att gå upp för trapporna på. Han tar två steg åt gången. Vi bor på tredje våningen så väl uppe är han alltid andfådd. Dörren slår igen och mitt hjärta börjar direkt banka nervöst och jag får ont i magen. Nu är det dags, nu tar jag det.

– Hej älskling, utropar John mycket glatt och går fram till mig där jag står beslutsam i vardagsrummet redo att kriga. Han omfamnar mig i en jättekram och pussar mig på pannan.

Jag tappar helt fokus och all min beslutsamhet försvinner. Jag ser Johns glada ögon som tittar på mig och jag smälter som järn i en eld. Åh, vad jag saknat honom, den här som han är när han är sig själv. Jag får nästan fjärilar i magen och sträcker mig upp och pussar honom.

– Jag har en överraskning, fortsätter han fortfarande lika glad.

– Ok, vad spännande, svara jag men hör på min röst att det inte lät så glatt som jag hade tänkt. Min bild i huvudet blev direkt en ask med underkläder så jag blev lite nervös.

Men han är så inne i sitt att han inte märker min reaktion. Han sträcker fram en pappersfolder. En såndan som man får av mäklare när man tittar på hus.

– Jag har köpt ett hus till oss! Han lägger huvudet på sned och det ser ut som han ska spricka av förväntan på min reaktion.

– Va! Har du köpt hus? Men jag förstår inte, skulle vi inte titta tillsammans? Jag kan inte dölja min besvikelse hur mycket jag än försöker.

– Jessie! Säger han besviket. Du har ju inte tittat på bilderna än. Det är exakt ett sådant hus vi drömt om.

– Titta på bilderna! Du kommer älska det! säger han och tittar fortfarande så där förväntansfullt på mig.

Jag sätter mig i soffan och öppnar foldern men hur fint det än är så är det ju inte mitt hus, jag ville gå på husvisningar och jämföra och lägga bud och längta. Hela spänningen med husköpet var bara borta.

– Skål älskling! John står framför mig med var ett champagneglas.

– Men John förlåt, men har du köpt det?

– Nej, vi ska skriva på papperna imorgon. Det är bokat till klockan tio på banken. Du kan komma ifrån jobbet då, va?

– Jo, det kan jag nog. Men jag vill ju titta på huset, det förstår du väl. Jag ville att vi skulle titta tillsammans.

– Men detta var efter missfallet när du inte mådde så bra. Jag tänkte att du skulle bli glad.

Han halsar sin champagne och börjar gå mot hallen.

– Du är så jäkla otacksam, vet du det? Jävligt otacksam. Skriker han.

Rynkan i pannan syns och jag känner att jag måste lugna ner situationen.

– Förlåt, ja, det var dumt sagt. Jag blev lite överraskad bara. Så klart kan jag komma loss från jobbet. Du, John, det är ett fint hus. Jag försöker le och se glad ut.

John lugnar ner sig och tar en dusch medan jag blir sittandes i soffan med husfoldern. Jag känner mig så ledsen. Jag tittar på bilderna och det är på många sätt ett sådant hus jag drömt om. Men jag har inte valt det själv så det är ändå inte mitt. Nu känns det jäkligt fel att säga till John att vi ska bryta upp. Fast gör jag inte det nu så står vi med ett hus från och med imorgon. Allt blev så komplicerat nu.


Kommentarer är stängda.