12

12

Det var faktiskt jätteskönt att vara tillbaka på jobbet. Att få annat att tänka på än missfallet. Jag älskar mitt jobb och lukten av böcker gör mig alltid glad. Det är så mycket historia och så många öden som ryms i hyllorna på jobbet. Vart jag än går så finns det böcker jag inte läst som kallar på mig.  Jag brukar gå mina små rundor och se vilka böcker som på något sätt sticker ut just den dagen. Jag ser aldrig på tv utan om jag vill fly undan ett tag så är det i böcker jag gör det. Jag älskar att åka ut till stranden och lägga mig och läsa. Jag är inte den typen som åker till stranden för att sola utan för att läsa böcker till havsbruset. Det är avkoppling för mig. Jag älskade böcker redan som barn och på somrarna hyrde vi alltid en stuga. Min packning bestod mest av böcker och sen lite kläder.

Jag njöt av bilfärderna dit med mina föräldrar som småpratade i framsätet och det spelades musik från radion och jag försvann in i någon av de böcker som jag packat med. Min bror däremot hatade bilfärderna, högljutt. Han suckade och klagade och var konstant kissnödigt för att vi skulle stanna så ofta som möjligt. Jag brukade försöka förklara för honom att ju fler pauser desto längre tid innan vi var framme men det hjälpte inte. Han bara hatade bilfärderna eller hela semestern tror jag. Han tyckte de var tråkiga. Jag hade ju mina böcker men min bror blev lite rastlös. Hemma älskade han att cykla, det spelade liksom ingen roll vart utan han bara cyklade runt. Något år tog mina föräldrar med hans cykel. Min pappa var så stolt att han själv byggt ihop någon slags cykelhållare som han hade fäst bak på bilen men det visade sig ganska direkt när han skulle fästa cykeln att den inte skulle hålla. Han fick gå och låna grannens cykelhållare till slut.

Jag är så trött efter jobbet att jag bara orkar sitta på balkongen och titta på folk. Det tar nog några dagar innan jag har vanlig ork igen efter sjukskrivningen. John sms-ade tidigare att han skulle bli sen idag. Det känns lite skönt att han inte är hemma så mycket just nu. Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Jag tycker det är jättekonstigt att vi låtsas som inget har hänt. Jag vet inte hur jag ska ta upp det heller utan att han blir arg så jag försöker vara som vanligt.

Jag går in i köket för att hämta lite te och några knäckebröd. Den middag det alltid blir när John inte är hemma. Jag tycker det är supertråkigt att laga mat till bara mig. Jag är precis på väg ut på balkongen igen när jag skymtar ett paket på soffbordet. Vad konstigt, det såg jag inte tidigare. Det är en fin svart kartong med lila band och rosett. Jag kunde ana vad det innehöll och fick ont i magen. Ångesten började stiga inom mig. John brukar köpa fina underkläder till mig och ge bort i så här fina paket och jag blev alltid glad och kände mig alltid så fin i det. Han älskar sexiga underkläder och jag älskade blicken han alltid fick när jag visade mig i det han hade köpt. Han var alltid väldigt ömsint och fin i sängen men han visste vad han ville och vad han tyckte om. Han gillade att ta god tid på sig och att allt inte handlade om just själva sexet i sig.

Men nu var det inte glädje som var min känsla när jag öppnade paketet för jag äcklades bara av tanken av att ha sex med John, ja, att ens ha någon närhet kändes jobbig. Dessutom hade barnmorskan sagt att det var bra att ge kroppen gott om tid för läkning efter missfallet. Det här paketen från John hade liksom alltid en fortsättning. Och den ville jag helst slippa nu.

Inne i lådan låg ett svart set med spetstrosor, bh, strumpebandshållare och stay-ups. Typiskt John med ett helt set så här. Det låg också en lapp underst i lådan med texten: Ha detta på dig när du lägger dig ikväll /J.

Jag mådde bara illa och gick ut på balkongen med mitt te och mina knäckebröd. Men jag kunde inte äta. Jag kunde inte slappna av alls. Vad fan ska jag göra? Jag ville verkligen inte göra John arg igen. Jag vet hur viktigt det är med sex för honom och vi har knappt haft någon närhet sista tiden. Men nu efter allt som hänt tycker jag till och med det är jobbigt att dela säng med honom.

Jag gick och la mig utan hans present på mig och försökte somna ifrån min oro.

Jag har fortfarande inte somnat när John kommer hem. Mitt hjärta börjar banka och det knyter sig i magen. Hoppas han tror att jag sover och bara kryper ner och somnar. Jag hör på hans rörelser och sättet att ta av sig kläderna på att han druckit. I vanliga fall är han jättenoga och viker sina kläder och lägger på stolen som vi har i hörnet vid fönstret men nu bara släpper han dom på golvet. Jag blundar och försöker ligga helt stilla så han ska tro att jag sover.

­– Sover du? Viskar han.

Samtidigt som han drar av mig täcket. Han stannar upp,

– Men min present, såg du inte min present?

Han låter mjuk så jag slappnar ändå av lite. Han börjar ta av mig mina pyjamas byxor och trosor.

– Barnmorskan sa att vi skulle vänta ett tag, viskar jag.

– Mmm, men vi har väntat ett tag, säger John medan han fortsätter smeka mina ben och upp mot magen.

Just nu bara hatar jag att han tar på mig.

– Nej, inte idag. Jag vill inte. Säger jag och lägger mig på sidan i en tydlig protest att jag inte vill ha sex ikväll.

Utan ett ord tar han bara tag i mig och vänder mig på rygg. Tar mina armar över huvudet och håller fast båda mina armar i en hand. Han kysser mig och lukten av whisky gör mig illamående.

– Nej, John sluta jag vill inte.

Jag försöker vrida mig loss men han håller så hårt och jag har inte en chans under hans kroppstyngd. Han tränger sig in och smärtan får mig att skrika till. Jag börjar gråta men han slutar inte. Han lyssnar inte och han verkar inte märka att han gör mig illa. Han är kall och inte alls den känsliga och ömma John som han annars är. Så här har han aldrig varit mot mig tidigare.

– Snälla John sluta, det gör ont.

Han bara fortsätter som en robot, helt oberörd över vad jag säger eller att jag sparkar med benen och försöker komma loss. Jag ger upp och koncentrerar mig på att följa skuggorna som persiennerna skapar på väggen när ljuset kommer in utifrån.

När det är över rullar han av mig och lägger sig bredvid. Jag ligger kvar på rygg och känner hur det pulserar i underlivet på mig, det sticker och svider. Jag masserar mina handleder i ett försök att smärtan ska släppa men det gör den inte. Han är så stark, så jäkla stark.

Det är omöjligt att somna, jag följer den där spindelvävsgirlangen i taket som fortfarande är kvar. Jag måste prata med Anna imorgon. Jag måste berätta för henne, för någon. Jag kan inte gå och ha allt detta inom mig längre.

John snarkar och det kommer en whiskypust varje gång han andas ut. Jag tittar på honom en lång stund och inser att det där inte är min John längre. Min John finns inte kvar. Vem fan är det jag lever med nu?


Kommentarer är stängda.