11

11

När man ser sig själv i spegeln kan man lätt tro att det är ens verklighet. Ens riktiga jag, det äkta jaget. Jag står ofta nu för tiden och tittar mig själv djupt i ögonen i väntan på mig själv men jag hittar det aldrig. Jag kommer aldrig fram och säger vad jag ska göra.

Jag är helt vilse, känns som jag går i en labyrint som saknar utgång. En labyrint som saknar en lösning så jag kan gå och gå men kommer aldrig hitta ut. Jag är fast i en evighet i något jag inte vill ha.

Jag har varit sjukskriven några veckor nu efter missfallet. Efter Johns misshandel. Det tog några dagar innan jag ringde min barnmorska. Jag ville inte gå dit och visa att jag inte kunde skydda mitt barn, jag kunde inte ens skydda det innan det föddes. Men jag slutade inte att blöda så jag var tvungen att kolla att allt var ok.

Hon bekräftade det uppenbara, att jag fått missfall och gav mig ett visitkort med namn och nummer till en kurator. Hon pratade på om att det inte var ovanligt att kvinnor fick missfall men jag orkade inte lyssna. Jag zoomade ut.

Jag ville ringa mamma och berätta, jag ville bli kramad så hårt att all smärta inom mig försvann. Jag ville bara må bra, slippa klumpen i magen. Var har mitt liv tagit vägen. När jag var liten och följde med mina föräldrar till kyrkan så pratades det ibland om syndernas förlåtelse och annat sådant som jag inte riktigt förstod. Men jag förstod på något sätt att man behövde göra rätt annars skulle man straffas. Eller det var så jag som barn uppfattade det. Kanske var det därför som jag alltid ville göra rätt och var så rädd för att göra fel? Nu känns det som jag straffas för något jag gjort fel. Jag fick inte behålla mitt barn. Jag kanske inte ska ha barn, jag vill att mitt barn ska vara tryggt men kan jag inte skydda det ens innan det är fött så ska jag nog inte bli mamma.

Jag har gått en del till kyrkan efter missfallet. I hopp om att få prata med Gud men han är aldrig där när jag är där. Så var det som barn också. Jag har aldrig kunnat tro på det där med Gud. Nu ville jag verkligen tro för jag vill så innerligt att någon ska säga till mig att allt ska bli bra och berätta vad jag ska göra.

Men jag är bara ensam, helt ensam och ingen som kramar mig tills smärtan försvinner. Inte Gud, inte mamma. Det är bara jag.

Vem väljer våra öden? Var det redan bestämt innan jag föddes eller hittas det på efter hand? Jag har ändå försökt skapa ett lugnt liv med så lite äventyr som möjligt för det är så jag vill ha det. Jag vill ha mitt lugna liv med barn och man i ett lugnt villakvarter. Allt detta som hänt ingick inte i min plan, i min dröm.

När jag är med John blir jag alltid osäker på om det som hänt är sant eller om jag bara hittat på. Vi har inte pratat om den här misshandeln heller. Han låtsas som om inget har hänt och lever på som vanligt. När jag berättade att vi fått missfall så tänkte jag att han skulle få skuldkänslor och säga förlåt och att vi kanske äntligen skulle prata och hitta ett sätt att komma ur detta. Jag måste förstå varför han blir den personen som blir så arg och som slår. Men han bara kramade mig och pussade mig på pannan och sa att vi skulle försöka igen. Han verkade varken ledsen, förtvivlad eller ångerfull.

Hur kan man vara så kall? Hur kan man inte ha ångest över att man dödat sitt barn? Man kan väl inte bara stänga av känslor på det sättet? Det är som om han inte minns alls vad som hände den kvällen. Han kollade inte ens om jag mådde bra, varken innan han la sig eller på morgonen.

Dagen efter jag berättat om missfallet kom han hem med en liten present, en smyckesask och la i min hand. Jag visste inte hur jag skulle reagera. Jag mådde bara illa, var detta ett slags förlåt för vårt barn. Det var ett guldhalsband med ett litet hjärta på. Jag försökte se glad ut och han hängde det runt min hals men det kändes som det brände mot min hud. Det är ett jävla svek mot mig att försöka säga förlåt med ett halsband. Jag äcklades bara av tanken på John och hans halsband. Men jag vågade inte ta av det ifall han skulle bli arg.

Dagen efter åkte jag till mamma och pappas grav och grävde ner halsbandet där i hörnet av deras grav. Jag satt vid graven och pratade ut med mamma som om hon levde och jag inbillade mig att hon svarade att jag skulle prata med John och reda ut våra problem. Du ska inte rymma ifrån dina problem tyckte jag mamma sa. Tror faktiskt att det var exakt så hon skulle sagt i livet med. Hon var en sådan person som tyckte man skulle göra det bästa av den situation som man satt i liksom. Jag försökte fråga pappa istället men han var knäpptyst så ingen hjälp av honom. Och ja, det är nog så som han skulle svarat i livet med, med tystnad. Ja, de får helt enkelt hålla halsbandet gömt åt mig.

Imorgon är det dags att börja jobba igen. Jag känner mig inte redo men jag mår nog inte bättre av att vara hemma heller. Jag hade bara berättat för Anna att jag var gravid. Det var ju tidigt, knappt i tredje månaden men när jag sjukskrevs så fick jag ju säga som det var. Lite nervös och rädd att alla vill prata och tycka synd om mig på jobbet. Jag vill helst inte bli påmind om det. Jag skrev till Anna innan att jag ville att hon skulle förvarna på jobbet att jag inte ville prata om det så jag kanske slapp lite av det. Hon lovade att prata med dem. Hon är fin, Anna, den enda vän jag har känns det som. Jag vill alltid berätta för henne om John, den riktiga John, men tvekar varje gång. Jag är nog rädd för vad hon ska säga eller tycka. Vet inte om jag är mest rädd för att hon ska övertala mig att lämna honom? Jag vet ju inte om jag vill det. Innan missfallet var jag säker på att vi skulle kunna laga detta och börja om men efter missfallet så förstår jag inte hur det ska gå. Hur ska jag kunna förlåta honom för att han dödat mitt barn, vårt barn? Det går ju inte. Mitt hjärta gick sönder när jag förlorade barnet den kvällen i badrummet. Jag kan nog aldrig bli hel igen.


Kommentarer är stängda.