10

10

Väl hemma igen känner jag mig helt matt på alla känslor. Jag vill bara sova bort allt och vakna upp i morgon bitti och inse att det bara varit en dröm, en mardröm.

Men det är det inte. John häller upp en whisky och sätter sig i soffan med en suck. Rynkan i panna är borta så jag sätter mig i soffan bredvid honom.

 – Kan du inte berätta? Försöker jag och lägger handen på hans axel. Jag vill ju veta allt om dig älskling. Speciellt nu när vi ska ha barn. Jag fattar att det är jobbigt, jag såg hur svårt det var för dig på restaurangen. Men du kan dela sådant här med mig, det vet du väl? Du?

Jag håller koll på rynkan i pannan och än så länge känns han bara ledsen. Det smärtar mig att se honom så här ledsen. Så här påverkad av minnen som han nog allra helst vill slippa tänka på. Jag kan inte låta bli att undra vad han hade tänkt eller trott när han bestämde att vi skulle äta med systern. Han borde väl ändå kunnat ana att det inte skulle bli så bra med tanke på stämningen redan från början? Om man inte setts på länge så kan det visst bli lite stelt i början och lite trevande men deras möte var så fullt av hat. Är det så de har växt upp, omringade av hat? Nej, då hade John aldrig kunnat bli så snäll.

– Kan vi inte åka och hälsa på din mamma, jag vill så gärna träffa henne. Hon ska ju bli farmor.

Jag var inte alls beredd på att John skulle bli så blixtrande arg, jag hade ju koll på rynkan. Han hoppar upp och sätter sig på mig och tar stryptag. Han håller så hårt om min hals att jag har svårt att få luft.  Jag försöker vrida mig för att komma loss, jag slår på honom allt jag kan men han sitter som en massiv klump på mig helt orubblig. Jag river honom i ansiktet och slår allt vad jag kan mot hans bröst. Jag får panik och det börjar svartna för ögonen.

– Håll käften, skriker han

– Du måste lära dig att hålla käften. Han är så arg att saliven sprutar ur munnen på honom när han skriker.

Han släpper min hals och jag kippar efter andan. Hostar och kämpar med att komma ikapp med att andas. Det gör ont i halsen och svider i lungorna. Men vet att jag måste ta mig härifrån nu. Jag springer ut ur vardagsrummet ut till hallen och tänker inte ens ta på mig skor utan bara springa rakt ut. John hinner ikapp och får tag på mina axlar bakifrån och kastar in mig i vardagsrummet igen. Jag hamnar på golvet och nu syns hans rynka, ja jävlar vad hans rynka syns. John är arg, så här arg har jag aldrig sett honom. Jag ligger kvar på golvet och tänker att det kommer gå över så jag försöker bara ligga stilla.

– Förlåt, snyftar jag, förlåt det var inte meningen.

– Du är precis som min syster.  Ni ska bara hålla käften. Nu väser han mellan tänderna och hans blick är helt svart. Ni ska inte berätta vad jag ska göra. Ni ska inte styra mig. Du ska inte lägga dig i. Du fattar ingenting, ingenting.

– Men jag ville bara veta vad som hänt, John, när ni var små, förlåt.

Jag hoppas att ilskan ska lägga sig, men det ser ut som han blir argare för varje sekund. Som om han minns saker som får honom rasande.

– John snälla vi kan väl bara prata om det. Snälla, dela det jobbiga med mig, försöker jag med så snäll röst jag kan för att få honom att komma ur ilskan.

Han kommer mot mig och börjar sparka mig i magen.

– Jag sa håll käften, väser han.

Och sparkar några gånger till. Jag tappar andan och det enda jag kan tänka på är mitt barn. Jag försöker skydda mig genom att lägga händerna för magen men det hjälper inte. Jag blundar och kryper ihop som boll. Det känns som jag är i en bubbla och hör allt på avstånd. Jag hör att jag gråter och jag hör hur häftigt John andas. Jag tittar upp på honom och hela hans kropp rör sig efter andetagen så arg är han.

– John sluta, snälla sluta. Snyftar jag fram.

– Håll käften! fortsätter han att väsa fram.

Allt går så fort och efter några sparkar, jag vet inte hur många så sätter han sig i soffan och häller upp mer whiskey. Jag vågar inte röra mig, rädd att han ska slå mig mer så jag ligger kvar en stund där på golvet som en boll. Jag försöker sluta gråta för att han inte ska bli mer arg men det går inte. Mitt barn, jag är så rädd att något hänt mitt barn. Hur fan kan han sparka mig i magen när jag är gravid. Vem är han egentligen? Hans syster har kanske rätt ändå, att jag borde ta mig ur detta?

John reser sig och kliver över mig som ligger i vägen där på golvet och går in i sovrummet. Sen blir det helt stilla och tyst i lägenheten. Jag ligger kvar lite och hoppas på att någon granne har hört skriken och ringer polisen. Men det hörs inga sirener. Allt är bara tyst överallt. Jag hör mina andetag och jag har slutat gråta. Jag klappar mig på magen och det ömmar överallt “Håll ut älskling, håll ut.  Jag ska skydda dig, jag lovar, viskar jag till mitt barn.

Jag reser mig upp och går in i badrummet. Jag ställer mig framför spegeln, min hals är röd och ögonen svullna av all gråt. Jag står länge och tittar mig själv djupt in i ögonen. Som om jag försöker hitta mig själv eller svar på vart jag är eller är på väg. Som om jag väntar på svar från spegelbilden. Men det kommer inga svar, inte ens några tankar. Jag sätter mig på golvet och lutar ryggen mot dörren. Jag är helt matt av allt som hänt. Känner mig totalt orkeslös i hela kroppen, varje cell i kroppen känns slutkörd och trasig.

Plötsligt dyker det upp ett barndomsminne i huvudet. Att jag sitter hemma i vårt badrum på samma sätt som nu med ryggen mot badrumsdörren, benen uppdragna till bröstet och huvudet lutandes på knäna.

Utanför hördes arga röster och mammas gråt. Jag höll för öronen så hårt jag kunde för att slippa höra. Jag sjunger tyst för mig själv sånger vi sjöng i kyrkan för att försöka att komma bort från det som händer. Jag kände mig rädd och väldigt ensam. Det känns som jag är fem-sex år ungefär. Vad konstigt detta är inget jag kommer ihåg sedan tidigare. Det bara dök upp nu. Det är nog bara som jag är trött och ledsen just nu. Vi hade inga bråk hemma, det var alltid lugnt och stilla.

 Jag tittar ner på golvet där jag sitter och ser blod. Jag vill bara skrika rakt ut i förtvivlan. Nej detta händer inte, detta får inte hända. Mitt barn, mitt lilla barn. Det känns som mitt hjärta går sönder igen. Mitt itu bara. Jag får svårt att andas och gråter okontrollerat. Jag lägger händerna på magen och jag känner i hjärtat att det är förlorat. Att jag förlorat mitt barn. Förlåt, viskar jag, förlåt.


Kommentarer är stängda.