1

1

Det var mörkt ute och skenet från gatlyktorna nådde liksom inte fram igenom dimman. På avstånd hördes det musik från någons fest. Ljudet från bildäcken mot den fuktiga asfalten hördes hit ändå från motorvägen.

Men här, precis just här där jag går är det helt tyst, så tyst att mina andetag hörs i hela huvudet. Mina fötter gör så ont mot det hårda gruset och strumpbyxorna är söndertrasade så jag går nästan barfota. Det värker överallt i kroppen samtidigt som den känns helt bedövad. Hade jag inte hört mina egna andetag så hade jag varit säker på att jag var död. 

Jag måste vila mig lite, orkar inte gå längre, måste få vila. Jag vänder mig om för att se om han fortfarande följer efter men ser inget. Jag tittar igen för att vara säker men ena ögat är så svullet så jag kan inte fokusera blicken.

Vet inte om jag vågar vila, är så otroligt rädd att han ska hitta mig.

Jag ser en perfekt garageuppfart till höger med buskar runt så jag kryper upp i hörnet så långt in att jag varken syns från gatan eller från huset. Jag måste vila och tänka på vad jag ska ta mig till.

Mitt huvud har liksom inte fungerat på ett tag och nu måste jag samla mig. Jag sitter först helt stilla för att höra om jag andas. Ja, jag andas så jag lever än tror jag. Jag tittar ner på fötterna och dom är helt sönderskrapade och blodiga.

Sprang jag först eller sprang jag hela tiden. Eller gick jag bara, nej jag sprang, jag minns nu hur rädd jag var att jag skulle snubbla och trilla. Då skulle det vara kört. Jag tittar ner på mina kläder och ser att min kjol var uppdragen till midjan och min topp hängde bara på en arm, den andra armen var sönderdragen och hängde utmed kroppen.

Tänk nu Jessie, tänk nu!

Min telefon, herre gud min telefon. Jag måste ringa och jag letar i min väska som hänger likt ena tröjärmen runt halsen. Jag drar upp mobilen och känner en lättnad sprida sig i hela kroppen.

Hjälp, nu ska jag få hjälp.

Trycker på home-knappen men inget händer, jag torkar av min hand på tröjan och försöker igen. Trycker och trycker men inget händer. Jag kanske stängde den så håller inne knappen men inget händer. 

En tår letar sig fram över kinden och droppar ner på mobilen och en till och ännu en . Jag försöker lägga mig till rätta i busken istället. Mobilen är död så ingen kan hjälpa mig nu, ingen.

Jag lyssnar efter mina andetag och ja, jag lever. Jag försöker ha koll på så ingen ser mig så jag flyttar in benen lite in mot buskarna. På andra sidan garageuppfarten står det soptunnor uppställda och jag funderar på om jag skulle ta mig dit istället för det känns som ett bättre gömställe. För skulle de i huset vilja köra med bilen som står på uppfarten så ser de mig där jag ligger nu. Jag ser en boll på andra sidan bredvid bilen så gissar att det finns barn i huset.  Jag vilar lite tänker jag innan jag måste fortsätta gå… ja, jag vet inte vart jag ska gå än men jag måste gå. 

Jag behöver inte öppna ögonen för att inse se att det börjar bli ljust ute. Ljuset tränger igenom ögonlocken och det svider i mitt svullna öga. Jag har nog vilat lite för länge. Jag ligger och lyssnar på mina andetag för att försöka att inte känna smärtan i kroppen. 

Plötsligt hör jag ett andetag till ett som inte är mitt. Jag håller andan för att vara säker och, ja, jag hör andetag och känner igen andedräkten. Den andedräkten har jag känt många gånger förut, för många gånger. Stanken av whisky blandat med öl har alltid gjort mig illamående. Varje gång man känt den så vet man vad som händer. Det är då ondskan kommer fram. Denna våldsamma ondskan som bara är iskall och rå. Som inte ser varken tårar eller bedjande blick utan som likt en robot bara går på och går på tills allt ligger i spillror. Jag blir iskall i hela kroppen och slår motvilligt upp ögonen. 

Möter ondska själv, helvete hur hittade han mig här. Jag får inte fram ett enda ord. Han ser mig rakt in i ögonen och hånflinar. Sen känner jag kniven som letar sig in genom skinnet in i magen i ett enda djupt hugg. Jag orkar inte ens skrika. Kniven hugger och hugger och jag hör hur jag tar mindre och mindre andetag. Sen blir det tyst, så tyst som bara döden kan vara.

Jag ser hur John reser sig upp med kniven i handen och bara tittar ner på mig, med sin obehagligt nöjda min. Som om han gjort något riktigt bra som han är stolt över. Han har samma min när han byggt klart något eller lagat en god middag eller gjort nåt bra på jobbet som han har  nu. Sjukare människa får man leta efter. Han sträcker på ryggen som om han sträckt den och det knackar till han vrider på sitt huvud så där för att knaka det som han alltid gör när han är arg och precis innan det smäller. Jag kan alla hans små ticks och rörelser och känslor. Jag har lärt mig känna igen alla små detaljer för att kunna vara beredd på vad som väntar.

Jag minns när vi blev förälskade och hans styrka var något jag verkligen föll för på den tiden. Hans sätt att få mig att känna mig trygg i hans närvaro. Hur jag bara visste att han skulle skydda mig om något hände. Jag minns så väl vår första riktiga date då han verkligen hade ansträngt sig och planerat en riktigt romantiskt dag för oss. Vi körde ut i skogen vid sjön och han hade packat med en picknickkorg och tagit med en flaska cava och jordgubbar med vispgrädde och vi bredde ut filten där på gräset och allt var liksom bara perfekt. Han tittade mig djupt in i ögonen och sa att han önskade at vi kunde stanna tiden och bara ha det så här för alltid. Han ristade in J hjärtar J i ett träd och jag kunde där och då  tänka mig att bilda familj med honom. Jag kan idag inte förstå  att jag inte kunde se några varningssignaler då på vilken människa han är. Jag såg inga tecken alls.

Mina vänner sa att äntligen Jessie har du hittat en trygg och stabil man och jag är säker på att mina föräldrar skulle älska honom om de hade levt.

Jag har många gånger tänkt tillbaka på det trädet och inristningen J hjärtar J, det var nog min lyckligaste stund i livet.

Han vänder sig om för att gå med kniven hängde vid sidan så att det kommer blod på byxan, vilket jag vet att han i vanliga fall skulle bli rasande på. Han hatar smuts, oordning och slarv. Men nu är det som om han inte bryr sig alls om det. Han håller kniven lite så där slött i sin vänsterhand nästan som man håller en smutsig tröja och det droppar blod från kniven ner på hans skor så som man ser det på film. Trodde inte det gjorde det i verkligheten men nu droppar mitt blod ner på hans välputsade dyra skor och jag njuter jag njuter för fullt av att det kommer irritera honom.  Plötsligt vänder han sig om och går emot mig igen och spottar på mig, hånflinar en sista gång sen går han därifrån.

Där i busken ligger en kvinna sönderslagen från topp till tå med knivhugg i magen, hennes strumpbyxor är helt söndertrasade och kjolen är uppdragen till midjan. Hennes tröja är söndersliten så ena armen bara hänger runt halsen i handen ligger hennes mobil.

Den här kvinnan är jag, Jessie. Jag är äntligen fri, fri från all kamp och alla slag all rädsla och all förnedring. Han vann, John vann till slut eller så är jag vinnaren när jag tänker efter. Detta kan säkert reta gallfeber på honom i evigheter. Jag undrar när någon hittar mig liggandes här som i en kriminalserie. Kommer det vara pojken som bor i huset vars buske jag ligger i som bara tänkt komma ut och hämta sin fotboll eller är det tanten med dålig hörsel som är ute och går med sin lilla pudel. Eller är det ett gäng tonårspojkar som cyklar förbi på väg till skolan som råkar se mig och tycker det hela är coolt. Mmm hoppas verkligen inte på barnen eller tanten för den här synen kan nog vara svår att få bort från näthinnan.

Inne i huset börjar folk vakna. De är lyckligt ovetandes om att det ligger en död kvinna i deras trädgård. Att jag ligger där död och väntar på att någon ska hitta mig. Jag känner mig som ett dött och påkört djur som är slängd i vägkanten i hopp om att ruttna bort i glömska. 

Efter John lämnade mig och min döda kropp åkte han hem hällde upp en stor whisky och slog sig ner i vår soffa i vår vita skinnsoffa med sina blodiga kläder och kastade upp fötterna på soffbordet. Det är som om han blivit en annan människa, han som var så otroligt noga med allt skulle aldrig ha fötterna på bordet eller sitta smutsig i soffan. Han tar en klunk av whiskyn och lutar huvudet bakåt tar ett djupt andetag och  ser så nöjd ut så otroligt nöjd och tillfreds och avslappnad. Jag vet inte när jag såg honom så avslappnad senast. Undrar var han lagt kniven, har han slängt den nånstans eller bara slarvigt släppt den på hallmattan, ingen aning om han tänker på att det är bevismaterial. Men han kanske inte bryr sig om han skulle åka fast. Och vid närmare eftertanke så är jag inte säker på fängelse skull vara ett straff eller semester för honom med all sin struktur och ordning allt det där som han älskar eller ja har älskat nu är jag osäker på vem han blivit. 

Kommentarer är stängda.